Stickat

När lyckan är total (och nästan ingen förstår varför)

19 januari, 2018

randiga sockar

Jag tror knappt det är sant! Men det är det. Det är riktigt, riktigt sant!

I ett par år har jag varit sugen på att åka på något stickevent. Jag menar, vad kan vara härligare än att tillbringa en helg med andra lika tokiga garnnördar? Inte mycket, va. Förra våren såg jag så många Instagraminlägg och annat om Stickfest i Väst och tänkte att Åhhh om man ändå kunde åka dit! Vi pratade om det på stickcaféet och vi var några stycken som var sugna. Det kunde alltså bli av.

Hela året har vi hållit utkik efter när platserna skulle släppas så vi kunde hänga på låset och boka direkt. För det måste man, platserna tar slut på väldigt kort tid. Så i söndags var det dags. Vi hade sammanställt våra uppgifter och skickat över till  den som fått i uppdrag att boka åt oss. Anmälan öppnade kl. 10 och två minuter över fick jag meddelande om att vår anmälan var inne. Nu vore det väl sjutton om vi inte fick plats.

Det fick vi! På tisdagen fick vi besked om att alla tre fick plats! Jag ville bara skrika JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA! Eftersom jag var på jobbet så fick jag besinna mig lite, men jag lovar, jag gick omkring med ett stort leende dagen.. På jobbet undrade de lite över min lyckliga uppsyn, men ingen förstod det stora i beskedet utan skakade bara lite medlidsamt på huvudet. Ja, de gläds för min skull, men förstår gör de nog inte.

Så! Stickfest i Väst, here I come!

Sån tur att Youtobe-podden Skeindeer Knits  fått mig på gång med min Stripes gone crazy kofta igen. För det vet ju alla, man måste ha egenstickade koftor på sig när man är på stickevent. Det står nog i sticklagen eller nåt. Och jag har bara en, Sirikoftan som jag blev klar med i somras. Den använder jag å andra sidan dagligen nu när det är så kallt.

Det enda som har återstått på nya koftan har varit ärmarna. Jag har försökt övertyga mig själv om att man visst kan ha en kofta som bara har en ärm, en kort sådan. Men det funkade inte. Så lättlurad var jag inte. Nu är jag nästan klar med andra ärmen, och har bara mudden kvar på första. Sen återstår bara att fästa en massa trådar och blocka den brutalt så att den inte längre är så skev. Eftersom stora delar av kroppen skapats med kortvarv så är den ganska konstig i formen, men det ska rätta till sig vid blockningen sägs det. Vi får se. Jag lär få anledning att återkomma i ärendet.

Vad har då strumpan på fotot med allt detta att göra? Inte ett dugg, faktiskt, men någon bild vill jag ju ha. Sockan stickade jag till en väns dotter som envisades med att ta hennes strumpor. Jag hade ett nystan sockgarn som skiftade i olika rosa nyanser, med ganska långa övergångar, som jag bestämde mig för att använda. För att bryta upp de långa skiftningarna valde jag att sticka både från utsidan och insidan av nystanet och göra två varv i taget från vardera. Det ger en bra effekt och det är mycket roligare att sticka. Sånt är också viktigt. Samma teknik har jag använt flera gånger innan. Den är bra ta att till när jag fallit för frestelsen att köpa flerfärgat garn.

Garn:  Svarta Fåret Funny Socks
Stickor: 3,5 mm strumpstickor
Mönster: Utgick från mitt standardmönster för raggisar och stickade enfärgad resår (så enfärgad den nu blir av ett flerfärgat garn) och sen två varv av vardera färg. Som häl gjorde jag en rätstickad kortvarvshäl (Garter Stitch Short row heel) Det är en ny favorit.

Nähäpp! Nu kallar koftan igen. Kan den kanske bli klar ikväll? Käre maken tittar på hockey så jag har all sticktid i världen. Ska bara laga lite mat till oss först. Magen (inte maken) säger att det är dags.

Detta är kanske också något för dig

2 kommentarer

  • Svara Maria 21 januari, 2018 at 12:40

    💗

  • Lämna en kommentar