Jag sa ju det! Jag sa ju att 2017 skulle bli året då jag lyckas sticka ett plagg till mig själv som faktiskt passar!
Och jag gjorde det! Vad säger ni om det? Jag vet! Det är egentligen inget märkligt. Plagg man stickar till sig själv SKA liksom passa. Man har sig själv tillgänglig för kontrollmätningar hela tiden, men ändå har det gått fullständigt åt skogen för mig. Flera gånger. Så i början av året bestämde mig för att i år skulle det gå! Jag ville så väldigt gärna göra en Siri-kofta, men tvivlade innerst inne på att jag skulle få den att passa mig. Därför var jag tveksam till att köpa fingarnet jag egenligen ville ha. Jag har gått på såna nitar tillräckligt många gånger redan. Alltså bestämde jag mig för att göra ett test med garn från Klippans yllefabrik. Med ett pris om 25 kronor per 100-gramshärva så blir inte totalkostnaden så stor ifall jag skulle misslyckas igen. Dessutom skulle jag i så fall kunna använda garnet till vantar. En jädrans massa vantar i och för sig, men rent hypotetiskt skulle det vara möjligt, och det var uppenbarligen viktigt för mig att veta.
Jag stickade provlappar, mätte, stickade igen och mätte igen. Mätte mig själv och klurade på vilken storlek jag skulle välja. Till sist tog jag mod till mig och började. Åh så rolig stickning det var! Halva koftan gjorde jag på en vecka sen slog nog tvivlet till igen. Jag hittade en sjal på Ravelry som jag drog igång och monogamstickade istället. Jag skyllde på att Sirikoftan blivit för stor att ta med mig på tåget. Jaja, jag genomskådade mig själv till sist.
Sjalen blev klar och jag la en kväll på att bada och blocka den. Sen en kväll på att jobba lite på en virkad pingvin jag gör till en vän. Hela tiden blängde Siri på mig från korgen. I ärlighetens namn är blängde inte rätt ord. Siri tittade snarast uppmuntrande och vädjande på mig. Ja, jag fattar att koftor varken kan blänga eller titta uppmuntrande eller vädjande på någon alls. Jag fattar det. Men det var så det kändes. Jag tog ett djupt andetag och plockade upp Siri och stickade. Och stickade. Och så plötsligt var hon klar!
Koftan fick bada en stund och sen la jag den (hela tiden vill jag kalla koftan för ”henne”, är det konstigt?) att torka på altanen någon dag. Jodå, storleken ser ut att vara rätt, men jag har blivit lurad förr. Siri och jag tillbringade sen en kväll i solstolen för att fästa trådar och sen sy i knapparna jag valt ut. Så kom så det stora ögonblicket. Jag provade och hon passade! Hon passade verkligen perfekt! Ja, ärmarna är aningen långa, men vad gör det. Om jag tycker det är störande är det väldigt enkelt att repa upp muddarna och någon centimeter till och sen sticka ny mudd. Vi får se hur jag gör. Just nu är jag bara lycklig.
Nu är frågan. Ska jag sticka en Siri till i Klippangarn? För att jag kan och för att jag har en koftmängd garn i en färg till? Eller ska jag prova ett annat koftmönster? Vilket i så fall? Har ni något tips?
Fakta om koftan;
Garn: 2-trådigt ullgarn från Klippans yllefabrik. Färgen på bilden stämmer inte helt med verkligheten. Koftan är mer åt det gråblå hållet än lila som bilden visar.
Stickor: 5 mm Hiya Hiya Sharp rundstickor. Mönstret säger nog 4 mm har jag för mig, men jag stickar tajt.
Mönster: Ja det vet ni ju redan. Det är Siri av Linnéa Öhman. Oerhört välskrivet mönster.