Här är den. Den bråkiga vanten.
Det är mönstret Kallis fragment från boken Varmt & Stickat. Väldigt vacker, tycker jag. Påminner lite om en gammal kakelplatta. Men. Jag. Får. Inte. Till. Det.
Den blir för stor! Och då jämför jag inte med mina pyttehänder, utan alldeles vanliga normalstora händer. Det är masktätheten som är fel. Jag har för få maskor per decimeter och följaktligen blir vanten för stor. Har provat med tunnare stickor, 2mm istället för 2,5mm, men det räckte inte. Tunnare stickor HAR jag inte.
Så, jag får nog repa upp det. Synd.
Kanske kan jag bygga om mönstret lite? Hmm, nu föddes en idé. Just den här vanten har ingen tumkil. Den är alltså lika bred hela vägen från handleden och upp på själva handen. Om jag ändrar om lite, och gör en tumkil så blir ju vanten smalare vid handleden. Det kan gå. Kanske. En annan dag. För just idag har jag ont i huvudet och lär tänka fel om jag försöker mig på det. En annan dag får det bli.
Jag fortsätter nog med raggsockarna istället. Då behöver jag inte tänka. Mindless knitting. Härligt.
Återkommer i ärendet. Vantärendet, alltså.
1 Comment
[…] ni förra försöket med den här vanten? Kallis fragment? Hur jag än gjorde så blev den J Ä T T E S T O R! Så jag rev upp det jag stickat och så fick […]