Jag har tittat på lite stickpoddar på Youtube den senaste tiden och hängt upp mig lite på något som ganska ofta sägs. Så jag har funderat. Och reflekterat. Förmodligen kommer jag nu att kasta sten i glashus. Möjligen även skjuta mig själv i foten. Men jag dömer ingen. Jag har bara funderat över det hela.
Flera gånger har någon visat upp ett pågående eller färdigt projekt och sagt att ”det är skönt att ha gjort av med det garnet”. Eller pratat om ett garn i stashen som man ”måste använda upp”. Och varje gång reagerar jag lite på orden.
Jag förstår förstås känslan av att använda det man redan har. Absolut. Du som brukar hänga här vet att jag själv har snöat in en del på restgarner. Det har blivit både sockor och annat av små och stora rester. Jag tycker dessutom att det kan vara väldigt roligt att plocka fram garn som legat länge och plötsligt komma på precis vad det ska bli.
Men just det där med att göra av med ett garn? Det låter nästan som om garnet är något besvärligt som man äntligen lyckats bli av med. Som en kartong som stått i vägen i hallen. Eller en påse med kläder som skulle ha lämnats till återvinningen för tre månader sedan.
Känner man verkligen så inför sitt garnlager? Kanske gör man det. Vi är förstås olika. Ett garn kan ha blivit felköpt, färgen kan kännas hopplös eller så kan man ha tröttnat fullständigt på det efter att ha flyttat runt det mellan olika lådor i femton år. Då kan jag absolut förstå att det känns befriande när det till slut får lämna stashen och bli något användbart.
Men jag undrar också om det finns något slags dåligt samvete inblandat. Att man tycker att man har för mycket garn. Att garnet måste förtjänas genom att användas, helst innan man köper något nytt. Som om varje härva som ligger kvar i en låda är ett litet ulligt bevis på dålig karaktär. Där känner jag faktiskt inte riktigt igen mig.
Mitt garnlager är förmodligen aningen för omfattande. Det tänker jag inte ens försöka argumentera emot. Men jag mår inte dåligt av det. Jag känner ingen panik över att allt måste stickas upp, och jag har inget mål om att en dag stå där framför fullständigt tomma garnhyllor. Hemska tanke. Visst finns det garner som har legat länge. Riktigt länge. Det finns också många härvor superfint garn som jag väldigt gärna vill göra något av, men där jag ännu inte har hittat rätt projekt. Då får de helt enkelt vila lite till. Garn är trots allt inte mjölk. Det blir inte dåligt för att bäst före-datumet passerar.
Och ska jag lägga många timmar på att sticka något av rester eller av ett garn som har bott i stashen sedan urminnes tider, då vill jag att det ska vara för att projektet känns roligt och för att jag tror att resultatet blir fint. Inte enbart för att garnet ska försvinna ur lådan.
För mig är garnlagret inte bara en samling framtida tröjor, sjalar, mössor och sockor. Det är också inspiration. Färgkombinationer. Möjligheter. Minnen av resor, utflykter och garnbutiker. En härva jag blev handlöst förälskad i trots att jag inte hade en aning om vad den skulle bli. Ett nystan som blev över från en särskilt lyckad stickning. Och några köp som kanske var mindre genomtänkta, men som fortfarande kan få sin stund.
Så nej, jag känner inget behov av att ”göra av med” mitt garn. Jag vill gärna använda det. Jag vill sticka av det och se vad det kan bli. Men det är något helt annat. Tills rätt projekt dyker upp får garnet ligga där och vara vackert. Kalla det pensionsförsäkring, fiberrikt ögongodis eller ett lager av framtida stickglädje. Jag är glad för varenda härva och vartenda nystan.
Hur känner du inför ditt garnlager? Är det en skattkista full av möjligheter – eller något som ger dig dåligt samvete och helst borde minska?
Tröjorna på bilderna får representera både sånt som är stickat av nyinköpt garn och sånt som är stickat av goodiebag-garn som gömt sig i stashen i flera år. Båda är stickade efter Petite Knits design Holger shirt. Väldigt snygg axelkonstruktion, måste jag säga. Men halshålet!? Så små huvuden har inte mina två prinsessor… Den randiga fick jag nog att fungera genom att plocka upp fler maskor och inte gå ner så mycket i sticktjocklek, men Pippitröjan… Herrejösses. Den var inte ens i närheten av att gå över tösens huvud! I all hast repade jag upp halsmudden, plockade upp fler maskor och stickade bara ett par varv resår. Då gick den över.. men snyggt blev det inte.
Nästa gång vi träffar tösen så kommer jag att ha smugglat med mig garn och stickor och kommer att repa igen och sticka en liten rullkant, tror jag. Men det berättar vi inte för någon!
Fakta:
Pippirandiga tröjan är stickad i Drops Safran. Vit botten och rosa och ljust gröna pippiränder. Kan meddela att mina händer inte alls uppskattade att sticka i bomullsgarn, åtminstone inte när jag varvade det med att rycka upp flera kvadratmeter kirskål i trädgården.
Den grå/vit/orange tröjan är mer lik hur Holger shirt ser ut i mönstret. Garnet är Hjertegarn Lana Cotton 212. Det grå och vita har jag fått i goodiebag på Stickfest i Väst och det orange är de sista resterna från tröjmängden jag vann vid samma tillfälle.
