Det här är så konstigt! Eller, nä, det är det inte. Inte egentligen.
Minns ni förra försöket med den här vanten? Kallis fragment? Hur jag än gjorde så blev den J Ä T T E S T O R! Så jag rev upp det jag stickat och så fick det ligga i en hörna och skämmas lite. Jag hade en idé om att göra om mönstret så att det blev en tumkil istället för en alldeles rak vante.
Sen kom det en Tingsrydsvante emellan och Kallis fragment låg lite längre än planerat i skämshörnan. Nu har jag räknat och ritat och berättat och stickat om det hela. Med annorlunda mudd och en tumkil. Men i övrigt precis lika många maskor på bredden när väl tumkilen nått sin fulla bredd.
Och nu är vanten J Ä T T E L I T E N!
Jamen, visst ÄR det konstigt!? Eller, nä, det var det ju inte. I min iver att få vanten mindre denna gången har jag stickat så pass mycket fastare att det istället blir för smått. Och jag som tyckte jag stickade fast förra gången också. Jag begriper ingenting.
Nå, vanten passar mina små händer precis. Egentligen aningen för liten. Vi får se hur jag gör. Stickar nog en till (och håller tummarna att det blir någorlunda samma storlek) Sen får vi se om den är användbar för mig, eller om jag ska försöka hitta en ny ägare till paret. Vi får väl se.
2 Comments
[…] på BÅDA sockarna, ser jag att de är alldeles för små. Har det blivit en ond cirkel? För små Kalli-vantar, för små raggisar. Vågar jag börja på tröjan jag tänkt sticka till mig själv? Tänk om den […]
[…] här vantarna är jag RIKTIGT nöjd med. Fattas bara annat efter alla försök. Tror detta är fjärde försöket med mönstret ifråga. Lite små är de i och för sig, men de passar mig och det räcker ju. Ego? […]