En jul-knitalong (KAL), vad kul! Eller två? Ännu roligare! Eller?
Jag borde veta bättre vid det här laget. Det borde jag verkligen. Men jag var så himla sugen på att sticka en Gnome (en Nisse). Och julvante. Vem vill inte sticka det? Och då hade jag ändå inte gått igång på Järbos julKAL än. Ja, jisses.
Huvudstupa ner i garnlagret dök jag. Två gånger. För visst skulle jag vara med och sticka en Gnome! Heter det något så gulligt som Gnutmeg så är det självklart att jag vill sticka det. Och så aviserade Eli, Skeindeer Knits, att hon skulle ha en julvante i år trots allt. Hennes tidigare julvantar har varit superfina, så visst skulle jag vara med.
Ja, ni ser ju. Det gick ju sådär. Det ni ser på bilden är ett tomteskägg, en luva och en randig korv. Oklart vad korven skulle bli. Man skulle visst sticka en korv till med samma oklara användningsområde, men där tappade jag det. Intresset, alltså. Inte humöret. Och så ser ni en påbörjad vante. Det ni inte ser är att detta är fjärde vantförsöket. Hur jag än gjort med olika färgkombinationer så har jag inte blivit nöjd. Första försöket blev dessutom i storlek till en femåring ungefär, och lite större tassar än så har jag. Så jag stoppade ner det i en påse och där har det fått ligga och skämmas sen dess. Det kommer det att få göra tills jag ser hur de färdiga produkterna ska se ut, sen ska jag ta ställning till om jag vill göra dem klara eller om jag repar upp dem.
För vet ni. Det är inte meningen att något så i grunden roligt som en julstickning ska bli ett jobbigt och stressande måste. Så det så! Så istället för att låtsas om att KAL-erna existerade så la jag ner hela min själ (och förmodligen halva grannens) på att sticka färdigt de två tröjorna jag hade på stickorna. Följden blev att jag nu sitter här utan tröjor på stickorna, och med två förträngda julstickningar i en påse bredvid soffan. Jepp. Så har jag det. Men två färdiga tröjor har jag. Åtminstone så snart jag fäst trådarna på den senaste.
Att jag inte trivs med att vara med i en KAL vet jag sedan tidigare. Det jag däremot inte vet är varför jag envisas med att hoppa på såna med ojämna mellanrum ändå. Jag begriper det verkligen inte. Iden med att sticka något samtidigt och tillsammans är både rolig och härlig. Man peppar förhoppningsvis av varandra och kan hjälpas åt om någon kör fast. Men så blir det inte för mig. Det blir ett stressmoment när ledtrådarna dyker upp fortare än jag ids sticka dem, och eftersom jag inte vet hur den färdiga saken ska se ut så kan jag omöjligt välja ut vilka färger jag ska använda. Det går bara inte! Men jag hjälper gärna till om jag kan. (även om det är svårt att hjälpa till när en inte ligger i fas med ledtrådarna)
Strunt samma. Jag unnar er alla lyckan med att delta i de Knitalonger som dyker upp, men låt mig sitta här under min korkek och sticka på det jag har lust med istället. Jag kommer med all säkerhet att bli lite lätt avundsjuk på alla söta Gnutmegsar och Julvantar som blir klara en efter en, men det kan jag ta. Bara jag får sitta här under korkeken och lukta på pepparkakorna och glöggen, och sticka på vad jag känner för. Kan vi vara överens om det?
Hur känner ni inför detta?
Förresten, minns ni i början av året när jag gjorde mig en egen Make 9? Nä, trodde inte det. Det gör knappt jag heller. Men, det skulle vara lite kul att se vad det blev av det hela. Har jag lyckats fylla i alla rutorna? Någon alls? Jag får kanske ta mig i kragen och kika lite på det. Hur tror ni det gått?
Om någon känner sig sugen på att sticka randiga korvar eller för all del en julvante så kommer här lite fakta om mina djupt sovande projekt;
Till båda projekten har diverse stashgarn av Rauma Finull, Kampes tvåtrådiga och garn från Klippans yllefabrik används, och till båda projekten har strumpstickor i storlek kring 2,25-2,75mm använts.
Mönstren hittar du här;
Nu ska jag fortsätta ignorera dem och istället lägga upp till nåt nytt. Något i Merino-silkegarn från Lisa Linkvarn tillsammans med en tråd alpacagarn från Host. Gråsvart. Inget färglatt här inte.
Och imorgon ska jag köpa mig två härvor av Järbos Svensk Ull och sticka ett par vantar till av mitt kommande mönster som troligen kommer att heta Leo efter en tam ödla vi hade för några år sen. Ja, så får det bli. För det är jag värd.
