All Posts By

Mors lilla ylle

Stickat

Försvunna Keramikvantar och höstfunderingar

29 september, 2019

keramit vantar

Hösten är här, känner ni det? Och med hösten ökar suget efter att sticka och använda ullplagg.

Nu ska vi se hur det här går. Jag är lite ringrostig, måste jag säga. Inte när det gäller stickandet, och inte heller i användandet av mina ullplagg, snarare gäller ringrostigheten själva skrivandet. I somras blev jag plötsligt mätt på att skriva och mätt på sociala medier. Jag bara tappade lusten, varför vet jag fortfarande inte, så det var bara att gilla läget. Det var många gånger som jag valde ut en bild och satte mig för att lägga ut den med någon trevlig text, men inga ord kom. Jag försöker försiktigt att få tillbaka lusten igen. Sakta. Så detta är ett första försök att få till en lite längre text här på morslillaylle.se. Ha tålamod med mig.

Nu är hösten här, det är uppenbart, och jag saknar redan att traska omkring i shorts och sandaler. Jag saknar sköna sommarkvällar på altanen och jag saknar att våra turer med cabben. För att inte deppa ihop får vi försöka hitta det som är positivt med hösten. Det borde väl gå? Inte? Jo, vi försöker. Det är mysigt att tända ljus igen. Jag menar, på sommaren är det också mysigt, men de syns ju knappt.
En uppenbar fördel med hösten är att ulltröjorna kommer till användning igen. Så småningom kommer även vantar och mössor att behövas. Finns det mer som är positivt med hösten?

Vantarna på bilden kommer jag förmodligen inte att använda i höst av den enkla anledningen att jag inte vet var de är. Jag vet inte exakt när jag började sticka dem och inte heller när de var klara (förutom att det var innan den 2 januari när bilden togs) Jag vet vilket garn jag använt, men inte exakt hur mycket av varje färg, och jag har absolut ingen aning om var de är. Troligen har jag gett bort dem till någon, men vem? Eller ligger de i min vantlåda? Det måste jag kolla sen. Hursomhelst så kan jag ju göra ett nytt par. De är snabbstickade och jag tror jag har garn till dem. Kanske.

Vanten kommer från Maja Karlssons fina bok 35 vantar, där även vanten Allmoge finns, och liksom Allmogevanten kände jag att denna blev ganska stor i storleken. Nästa gång ska jag försöka komma ihåg att använda aningen tunnare stickor, så passar de mig säkert perfekt.

Fakta om vantarna;

Garn: Jag har använt rester av Lettlopi, CaMaRose Lama Uld och CaMaRose Lama Tweed.
Stickor: Vill minnas att jag använde 4 mm strumpstickor, men inte heller det är jag helt säker på…
Mönster: Vanten Keramik från Maja Karlssons fina bok 35 vantar.

 

0 Comments
Stickat

Stickperiodare och ständigt sist på bollen

9 juli, 2019

Tegna tröja

Är du en periodare när det gäller det du stickar? Det är jag. Utan tvekan. Dessutom är jag ganska ofta sen på bollen (eller till och med sist!) när något nytt dyker upp i stickvärlden.

Jag har haft perioder då jag snöat in på flerfärgsstickade vantar och andra då jag fått fullständigt dille på mössor. Förra sommaren slog sockbacillen till ordentligt så nu är socklådan välfylld. Då var det teststickningen av Beatrice Olssons (Knitritious) Engineered summer socks som var själva smittan. Efter det hade jag svårt att sluta sticka sockar. Inte för att man på något sätt behöver sluta, men jag fick försöka dra ner det till en mer rimlig nivå.

Det senaste året har jag haft tröjmani. Det har ni säkert redan märkt om ni kikat in och läst här tidigare. Tröjmanin sitter i fortfarande, jag får nya idéer på vilka tröjor jag villhöver hela tiden. Tre pågående tröjor är lagom har jag bestämt, och så snart jag är klar med en tröja så får jag lägga upp en ny. Det funkar för mig, för då har jag tröjor i olika stadier hela tiden. En som är i startfasen, ni vet den fasen när man är störtkär i sitt projekt, och den är liten nog att följa med i väskan varje dag. En där jag håller på med ärmarna. Vanligen är det för klumpigt att ta med den på äventyr då, så det mesta av ärmstickningen får ske i soffan eller i bilen. Nej. Inte medan jag kör. Det vore verkligen inte bra. Jag är väldigt duktig på att åka bil, och käre mannen min tycker om att köra. Och så en tröja där jag börjar närma mig slutet och som börjar bli lite tråkig samtidigt som jag längtar efter att använda den. Visst låter det som ett bra upplägg?

För tillfället har jag två bara tröjor på stickorna. En Balloon sweater som är i mellanfasen, jag håller alltså på med ärmarna sen har jag bara lite slätstickad kropp kvar, och en Let it fall som är i startfasen. Störtkär i den alltså, och den är fortfarande liten nog att funka på tåget till jobbet. (och sist på bollen är jag säkert) Det är ett långtidsprojekt, för jag är inte speciellt snabb på spetsstickning.  Det tredje projektet är superhemligt så det kan jag inte ens hinta lite om. En teststickning, förstås. För Beatrice, förstås. Och superfin i hennes superfina garn, förstås! Men vad det är får ni vänta på.

Spetsstickning verkar förresten vara min nya galenskap. Jag vet inte riktigt vad som hände där. Troligen var det Tegna-tröjan som gjorde att jag fick smak på spetsstickning igen. Tegna-tröjan är förresten ytterligare ett exempel på att jag är sent på trenderna. Häromåret skulle alla göra kortärmade stickade tröjor med lite spets på. Aldrig att jag skulle göra en sån. Vad i hela världen skulle jag ha det till? En stickad tröja ska vara varm och långärmad, annars är den meningslös. Sa jag då. Och fick äta upp det. För plötsligt ville jag ha en kortärmad stickad tröja. Med spets. Blev jag biten av det? Japp. Älskar jag tröjan? Japp. En får väl ombestämma sig?! Möjligen tycker jag att kroppen är lite för kort, men det är verkligen inte Tegnas fel. Det är helt och hållet mitt fel. En kombination av felkalkylering och en oro för att garnet inte skulle räcka. Jag funderar på om jag kan klara att dela den ovanför spetsen och sticka på några centimeter och sen sy ihop delarna igen med maskstygn. Kan det funka, tror ni? Eller ska jag chansa på att garnet töjer sig lite på längden. Det ÄR ju faktiskt ett entrådigt merinogarn och det brukar töja sig lite. Väl? Eller är det önsketänkande?

Fortfarande lite hög efter Tegnastickandet köpte jag ett garn- och mönsterkit  till en spetssjal av Emelily Knits när hon var på Sticka Mera Tillsammans på Humlalyckan här nere i trakterna. Spetssjal? Jag? Hm.. nä, skulle inte tro det. Sa jag förra året. Jatack, säger jag nu. Superhärligt garn i en oerhört vacker färg. Den är lite lagom stor att ta med, men kräver dessvärre för mycket räknande för att den ska få följa med på tåget. Folk brukar titta konstigt på en när en sitter och vevar med pinnar och mumlar besvärjelser på tåget. Egentligen räknar jag bara, men det kan ju inte de veta. Ibland kan jag till och med få till en seriemördarknyck på nacken, ni vet en sån där när man lägger huvudet först åt ena sidan så det knakar och sen likadant åt andra hållet. Helst ska man mumla samtidigt så blir det riktigt kul. (vad gör man inte för att roa sig…)

Förra året stickades det massor av Let it fall-tröjor och jag ville verkligen ha en sån. Men ni vet. Tröjan är ju lite boxy och att sticka så mycket spetsstickning, det är inte min grej. Dessutom ska ryggen stickas med aviga maskor ända upp till ärmarna och DET skulle aldrig falla mig in. Sa jag då. Nu stickar jag en Let it fall. Boxy. Med massor av spetsstickning. Och aviga på ryggen. Jepp. Jag ombestämde mig. Alternativt är jag en sån som gillar att plåga sig själv. Fast en plåga är det inte, upptäckte jag. Den är riktigt trevlig att sticka, trots alla aviga maskor. Fast ikväll får jag lägga lite tid på att rätta upp ett fel jag gjorde imorse där en maska rymde lite. Så går det när jag blir lite för kaxig och tycker att det här är ju plättlätt. Verkligheten smockar till lite och tar ner en på jorden. Plättlätt är ett farligt ord att ens tänka, åtminstone när det gäller spetsstickning. De där jämrans maskorna sticker iväg så kvickt och så sitter man där med ett virrvarr av omslag och hoptagningar.

Nu verkar cirkeln vara nära att slutas, för jag känner tydligt att det är vantar på gång. Flerfärgsstickade vantar, tvåändsstickade vantar och något par med flätor på kanske. Visst vore det fint? Jag är väldigt medveten om att vantar inte kommer att behövas än på ett bra tag, men vintern kommer igen. Det är jag helt säker på.

Fakta om Tegna

Mönster: Tegna av Caitlin Hunter. Som ni ser så gjorde jag ärmarna lite längre än mönstret säger. Trekvartslånga ungefär.
Stickor:  4 mm rundsticka
Garn:  Merino singles handfärgat av Fru Valborg i den alldeles underbara, perfekta gröna färgen ”Green Mile”

 

 

0 Comments
Stickat

En tröja i månaden

25 maj, 2019

fyra tröjor!

Här är de, mina fyra tröjor. Alla fyra är påbörjade och avslutade innan april var slut i år, och var och en av dem har en egen historia.

Min tröjgalenskap började redan förra året. När jag väl insett att jag kunde sticka mig en tröja som verkligen passade, så gick proppen ur fullständigt. Under fjolåret trollade jag fram tre tröjor och var så otroligt stolt över det. Alla passade fint, dessutom, vilket ju inte är illa alls.

I år hade jag, innan april var slut, lagt upp och maskat av fyra tröjor. Och nu är maj slut och nummer fem är klar. Den är visserligen en liten plutt-tröja, men den räknas ändå. Det kommer att dröja lite innan jag kan visa den för er, för det är en teststickning som är superhemlig fortfarande. Ni får tro mig på mitt ord. Sen har jag en halvfärdig Tegna och en Balloonsweater på stickorna, så nummer sex och sju är på gång. Tröjgalenskap de luxe.

I slutet av förra året såg jag att Jennifer Steingass (@knit.love.wool) la upp på Instagram att hon sökte teststickare till sitt nya tröjmönster Darkwater, men fegade och anmälde mig inte. Inte kunde väl jag. Fegsnöre! Klart jag skulle kunnat göra det! Eftersom jag nu var ett sånt fegsnöre så fick jag vackert vänta på att mönstret släpptes. Det skulle det göras till jul, sas det. Perfekt! Då blir det min lyxiga julstickning, tänkte jag. Och jag väntade. Och väntade. Och väntade. Det blev försenat så det släpptes den 1 januari. Gissa vad jag la upp den 1 januari? Svår gissning? Nä, såklart inte. En svart Darkwater med vit, fluffig kontrastfärg. Det fick bli min semesterstickning när vi var på Gran Canaria. Allt blir bättre med fluff, det har vi konstaterat förut. Nu är jag inte alldeles helt jättesäker längre på att det är en bra idé att ha vitt fluffigt konstrastgarn på en kolsvart tröja. Ni ser nog att det vita fluffet liksom sprider ut sig över hela tröjan, men det var precis så här jag ville ha den. Supernöjd är jag! Eller åtminstone nästan supernöjd. Jag stickade slut på garnet men tyckte att ärmarna nog ändå var lagom långa. Det var de inte riktigt, för jag går och drar i dem hela tiden. Det var så konstigt att garnet var slut. Jag visste bestämt att jag haft minst fyra härvor svart från början och jag var helt säker på att jag inte använt mer än max tre. Överallt letade jag men hittade inte mer. Inte förrän jag städade garnlagret häromveckan. Där låg de. Två hela härvor svart garn. En vacker (eller regnig) dag ska jag repa upp muddarna och förlänga ärmarna några centimeter. Då blir den perfekt! Tröjan kallas förresten Fylletröjan eller Whiskytröjan. Det råkade nämligen bli så att en whiskyflaska läckte lite i resväskan när vi åkte hem från semestern. Tröjan var tydligen törstig för den sörplade glatt i sig allt den kunde och whisky är som bekant lite brunt. Ja, ni fattar nog vad som hände med det vita fluffet. Japp, det blev missfärgat. Tack och lov gick det bort när jag tvättade upp oket, annars hade jag fått repa upp och börja om.

Redan i mitten av januari kliade det så mycket i mina fingrar att jag la upp till en tröja till trots att Darkwater naturligtvis inte var färdig än. Herrejösses, SÅ snabb är jag inte! Det var två gröna nystan Holst Coast som jag fått i julklappsbytet på stickcaféet som plötligt visste vad de ville bli. De ville bli en Briyoketröja tillsammans med vitt garn av samma kvalitet som jag råkat köpa på mig när Holst hade rea. Jag hade insett att en tröja i tvåtrådig ull förmodligen skulle vara för varm att ha på Stickfest i Väst, men att en i Holst Coast, som ju är ull och bomull, skulle funka fint, så det var nog så att Briyoketröjan fick mest kärlek under en period. I mönstret rekommenderas man att blocka det patentstickade oket innan man fortsätter så det gjorde jag. Och vad händer? Jepp, det gröna missfärgade det vita. Inte igen! Men jag hade tur. Det gick bort när jag tvättade det en gång till.

Samma dag som jag maskade av Briyoke så la jag upp nästa tröja, en Kumulus bluse. Det var inte alls meningen, men jag hade förälskat mig i blått mohairgarn som Cecilia på Humlalyckan färgat och jag hade lite rester från min Zweigtröja som skulle passa perfekt till det. I Kumuluströjan ska man egentligen sticka med två trådar mohair, men vem har sagt att man måste följa alla regler? Så länge masktätheten blir rätt så gör jag som jag vill. En tråd mohair och en tråd Holst Tides blev alldeles utmärkt. Nu fick jag för mig att jag absolut måste ha denna tröjan med mig till Marstrand. Hur tänkte jag här? Jag startade den 7 mars, inte kunde den väl vara klar till vi åkte den 29 mars? Jodå. Det kunde den. Redan den 21 mars var jag klar. Så här i efterhand undrar jag om jag fick något annat gjort alls. Jobba? Laga mat? Äta?

Ungefär då kom jag på att jag förmodligen behövde ha någon lämplig socialstickning med mig till Marstrand. Jag hade Darkwater, men svart garn och lite halvskum belysning på kvällarna är inte en bra kombo. Så vad gjorde jag? Ja, jag erkänner. Jag la upp en tröja till. Nu när jag ser det här nedskrivet så inser jag att det kanske, möjligen, eventuellt kan vara lite galenskap inblandat. En liten släng av tröjmani.

Vad blev det då? Hmm. Jo. En Kumulus till. Mmm. En till. Direkt efter. Dubbelgalet. Men! Medan jag stickade den avslutande I-corden på den första Kumuluströjan så började jag tänka på mitt jeansblå och gråbeige fluffiga alpacka/silke-garn som jag försökt få till en tröja av flera gånger. Varje gång har garnet tydligt talat om för mig att någon sådan ville det INTE bli! Vet ni hur svårt det är att repa upp fluffgarn? Visst kunde jag bara gett upp och slängt eländet, men då hade det ju vunnit. Aldrig! Jag repade upp det som legat och retat mig i flera år (jo, det är sant! år!) och testade om jag kunde få rätt stickfasthet med en tråd sådant. Det gick! Ha! Jag kanske skulle vinna över det ändå. Det blev alltså en Kumuluströja av det retfulla fluffgarnet och jag vann. Åtminstone tycker jag det. Garnet anser säkert att det vunnit, och det har det kanske rätt i. Hursomhelst älskar jag båda mina Kumuluströjor. Och. Hrmmm. Det ligger garn till en till och väntar på mig i garnlagret. Till mitt försvar kan jag ju säga att den faktiskt är till min syster. Hon har själv valt färg. Ja? Vaddå? Hon försökte ju sno åt sig min randiga, men den ville jag ha själv.

Pust. Blir du lätt förvirrad av alla konstiga tröjnamn och garnsorter? Förmodligen inte, men OM du blir det så misströsta inte. Du följer bara länken till mönstret nedan så ser du hur de ser ut.

Förra helgen gick Stickamera Tillsammans av stapeln på Humlalyckan här nere i Skåne. Mer om det får jag berätta nästa gång. Det kan ha inköpts garn till en tröja till. Möjligen. Men ni har inga bevis. Än.

Nu blir det mycket fakta på en gång. Jag går från vänster till höger på bilden.

Garn: Mohair-Silk från Humlalyckan. Underbart mjukt. Detta stickade jag tillsammans med en tråd Holst Tides i färgen Night Shade
Stickor: 5 mm rundsticka
Mönster:  Kumulus bluse av Petite Knits. Enkel, men smart konstruktion där du slipper montering. Precis vad jag gillar.

Garn: Holst Coast, ett garn i lamull och bomull. Väldigt prisvärt och trevligt garn. Jag höll det dubbelt för att få rätt stickfasthet.
Stickor: 3 mm rundsticka
Mönster: Briyoke av Matilda Kruse. Välgjort mönster.

Garn: Drops Brushed alpacka/silk.
Stickor:  5 mm rundsticka
Mönster: Kumulus bluse av Petite Knits igen.

Garn: Tvåtrådigt svart ullgarn från Klippans yllefabrik. Det vita är en tråd Drops Kid-Silk och en tråd Holst Coast.
Stickor: 4 mm rundsticka
Mönster: Darkwater av Jennifer Steingass. Jag vill sticka i stort sett alla mönster hon ger ut, men det går inte. Det kommer nya hela tiden så jag hinner inte med.

1 Comment
Stickat

Om tröjor och en underbar stickfest

25 april, 2019

Ranunculus

 

Oj, så mycket roligt som hänt sen sist! Sticklusten har inte blivit mindre, det är ett som är säkert, och min tröjmani håller i sig.

Jag vet inte riktigt var jag ska börja idag. Det har hänt så mycket roligt sen sist, och mer är inplanerat framöver. Jag börjar väl i ena änden så ser vi hur långt jag kommer idag. Resten tar jag nästa gång.

I slutet av mars var jag på Marstrand och Stickfest i Väst. Det är andra året för mig och mina stickvänner, och det var om möjligt ännu roligare i år än förra året. Det säger inte lite det.

Detta året var vi fyra glada (galna) stickare som skulle kampera ihop, så vi fick en trevlig liten lägenhet att dela på. Precis som förra året fick vi också en goodiebag med garn, stickmarkörer och en massa trevligheter i. Det är verkligen generöst! Jag hade bokat in mig på en kurs i flätstickning för legenden Ivar Asplund, det gäller ju att passa på! Har du inte sett hans fantastiska bok, Sticka flätor, så har du missat något. Flätstickning i sig var inget nytt för mig men han försåg oss med en hel del bra tips och trix, både när det gäller teknik och hur resultatet blir beroende på vilken typ av garn du väljer. Har du möjlighet att gå en kurs för Ivar så gör det!

Jag och Elaine (@ellanbellanknits på Instagram) valde dessutom att gå en kurs i att färga garn. Vi fick prova att färga ett spräckligt flerfärgat garn med syrafärger. Det var lite svårt att komma igång och våga lägga på färgerna, men när jag väl kom igång så for nog färgningsdemonen i mig. Herrejösses vad roligt det är att färga garn! Som lärare hade vi Mia Dehmer (@vickevira på Instagram) Det var faktiskt så roligt att jag och Elaine har råkat beställa hem färgpigment från England, och ofärgat garn är på väg hem till oss med posten. Här ska färgas!

På fredagskvällen deltog vi i quizen, precis som förra året, och i år vann vi! Vi hade så många rätt att de skojade om att de nog behövde kolla vår sökhistorik i mobilerna. De hade de gärna fått göra. Vi hade bara en enorm flax med de svar vi var osäkra på, och det visade sig att vi hade en ganska bred kunskap fördelat på oss som ingick i laget. Och vinsten? Oj, ja. Vi vann garn och mönster till en tröja. Alltså, var och en av oss fick en hel tröjmängd med garn och mönster till det! Vilken tur att jag har hamnat i en tröjstickargalenskap!

Hela fredagskvällen tillbringade vi i sällskap med supertrevliga bordsgrannar. Fyra av våra bordsgrannar blev förresten tvåa i quizen, så vi benämnde oss helt ödmjukt som ”Bästa bordet”. Ja, vaddå? Det var ju sant! Vid lördagskvällens middag placerade vi oss därför vid samma bord, de flesta bordsgrannarna var samma som dagen innan, men några var nya för oss. Lika supertrevliga de! Ja, läser ni detta så vet ni vilka ni är!

På lördagskvällen avgörs också ett Knitbattle. Det handlar om att sticka snabbast med det garn, de stickor och det sticksätt som avslöjas först när sticktävlingen ska börja. Jag och Elaine hade anmält oss till detta, mest för att alla som deltog i fjol fick så fina priser oavsett om de gick till final eller inte. Vi skulle bara delta för skojs skull, tänkte vi, och ingen av oss trodde nog att vi skulle gå vidare. Men vet ni! Jag gick till final! Av totalt ungefär 40 personer som deltog gick 8 plus fjolårsvinnaren till final, och jag var en av dem. Det var totalt oväntat, kan jag säga. Finalen fick vi sticka med förbundna ögon, dessutom. Det gick fint, men inte så snabbt, men jag är supernöjd med min sjundeplats. Min vinst var ett set med sockgarnshärvor från Garnbolaget, som var en av utställarna på garnmarknaden. Tack! Garnbolaget tillhörde dessutom de trevliga människorna som vi hade så trevligt med på ”Bästa bordet” och hon kommer till Humlalyckan nu i maj, så vi ses snart igen.

På garnmarknaden, Torget som det kallas, fanns inte bara Garnbolaget såklart. Fantastiska Limmo design och Fru Valborg var där bl.a. Min plan var att klappa garn så mycket jag orkade, men bara köpa om jag hittade en tröjmängd garn i den perfekta gröna färgen. Hittills hade jag inte hittat den någonstans trots att jag letat. Men. Det tog inte många minuter  hos Fru Valborg innan jag stod helt förälskad med en härva grön Merino singles i handen. En härva räcker dock inte långt på en tröja, så jag rotade planlöst lite till. Inte kunde det väl finnas fler? Jodå. Två härvor till fanns det! Och enligt Petra från Fru Valborg räcker det till en tröja. Jamen då så! Plånboken protesterade lite lamt, men jag vann. Vi hade ju faktiskt kommit överens om att jag skulle köpa garn om jag hittade den perfekta gröna färgen och nu HADE jag ju gjort det! Ännu har jag inte bestämt mig för vilken tröja det blir, men det lutar just nu åt en Tegna. Mönstret har jag redan köpt och jag tror stickfastheten funkar. Det blir provlapp så snart jag gjort klart tröjan jag har på stickorna nu. Nummer fyra för i år. Just saying.

Funkar inte Tegna så finns fler möjligheter. Kanske kan jag göra en Ranunculus till. Det tål att tänkas på. Ranunculus är tröjan på bilderna här, men denna är stickad i ett betydligt tjockare garn än det är tänkt. Denna tröjan är inte en av de fyra jag gjort i år, men jag tror inte jag visat den här tidigare. Den påbörjades förra våren när jag kommit över fredagsfyndet från Yll & Tyll, men färdigställdes inte förrän i november i fjol. Den fick vila över sommaren eftersom den var alldeles för varm att ha i knät i 30 graders värme. Fyndet från Yll & Tyll bestod av 10 härvor Malabrigo Mecha i den mest fantastiska röda färg jag sett, och till ett riktigt fyndpris. Jag är fortfarande helt förälskad i garnet och även i den färdiga tröjan.

Det här blev nog det i särklass svamligaste inlägget någonsin. Ingen ordning och reda och ingen kronologisk berättelse, men så blir det när alla ord vill ut på en gång. Ni får försöka ta er igenom det hela ändå. Ja, läser ni detta så har ni sannolikt klarat det med livet och hälsan i behåll. Det jag kan konstatera efter en sån underbar helg som Stickfest i Väst, är att många nya kontakter knyts. Man slår sig ner någonstans och börjar sticka och prata med de som sitter runtomkring, och helt plötsligt känner man varandra. Bara sådär. Sånt funkar inte för mig i vanliga fall, men omgiven av andra garngalningar fungerar det utmärkt. Tack alla som förgyllde helgen på Marstrand. Nu ser jag fram emot stickeventet på Humlalyckan i mitten av maj. Då vet jag åtminstone att jag kommer att träffa Garnbolaget igen. Det ser jag fram emot!

Ranunculus

Lite fakta kör vi väl på slutet som vanligt.

Garn: Malabrigo Mecha, ett tjockt oerhört mjukt och vackert merinogarn som jag köpte från Yll & Tyll. En riktig lyxtröja som värmt mig mycket i vinter.
Stickor: 6 mm rundstickor
Mönster: Ranunculus av Midori Hirose. Mönstret är skrivet för ett tunt garn med tjocka stickor men det gick precis lika bra med ett tjockt garn, som ni ser. Huvudsaken är att stickfastheten blir rätt.

0 Comments
Stickat

Om stjärnsockar och tröjmani

10 mars, 2019

Starry Night sock

Jag vet inte riktigt vem jag blivit, åtminstone när det gäller stickaren i mig.

Från att ha varit livrädd för att sticka plagg till mig själv tog jag mig i kragen häromåret och stickade inte bara en utan två koftor. De gick ju att ha oknäppta ifall de inte passade, tänkte jag. Tröjor var otänkbart! För det var just passformen som skrämde mig. Jag hade fått för mig att jag inte kunde sticka plagg till mig själv som satt snyggt. Jag vet, jag har skrivit om detta fenomen förut, men det tål att nämnas igen.

För det visade sig att jag ju visst kunde sticka plagg till mig själv. Förra året klämde jag ur mig tre tröjor, en Zweig , en Vinterfjell och en Ranunculus. Det var jag rätt nöjd med, tre tröjor på ett år liksom. Heja mej!

Sen kom förvandlingen. Mars är inte slut än och jag är helt klar med en Briyoke, har nån decimeter kvar på bålen på en Darkwater och bål och ärmar på en Kumulus Bluse. Samtliga är startade i år. Om planen håller kommer tre tröjor att vara klara innan mars månad är slut. Så jag frågar mig själv; Vem ÄR jag? Vad hände med hon som gillade små projekt? Drog hon bara?

Nejdå, hon drog inte. Hon stickar fortfarande små projekt, men inte lika många. Och de små projekten som görs är ganska ofta teststickningar. Eller mössor, för jag har även snöat in på att sticka Oslomössan med mohair. Eller vänta! Nu har jag det! Det är mohair jag snöat in på ju. Jag stickar vad som helst bara det är mohair i det tydligen. Eller glitter. Glitter funkar också.

De här sockarna är en teststickning OCH är stickade med glittergarn. Tittar du riktigt noga på bilden så ser du glittret i det gråa garnet. Jag hade sett vantarna Starry Night mittens på Instagram flera gånger och förälskat mig i dem fullständigt. SÅNA skulle jag göra! Då dök plötsligt möjligheten upp att teststicka Starry Night sockar och jag blev så glad. Visst är de vackra!

Garn: Det mörkgråa är handfärgat glittergarn från Limmo design. Åska tror jag färgen heter. Det vita är vanligt kommersiellt sockgarn. Och till sist, det blå/grön/turkosvackra garnet är handfärgat av Knitritious (Beatrice Olsson) Det är faktiskt specialfärgat just till mig inför en teststickning jag gjorde till henne i somras.  Jag undrar om jag visat dem för er, det kan jag ha missat. I så fall kommer det snart, för de är verkligen värda att visa.
Stickor: 2mm och 2,5 mm strumpstickor
Mönster: Starry Night socks av Linda Fridholm, Handgjord Lyx.

Just de här sockarna värmer faktiskt mina fötter just nu. De är helt perfekta! Fotot är däremot sådär, men det är åtminstone snö. Alltid något.

 

 

2 Comments
Stickat

Om rymningsbenägna måttband och annat

6 februari, 2019

Råkar ni också ut för att saker bara försvinner? Ena dagen använder jag saken och nästa är den borta. Helt försvunnen!

Jag vet inte riktigt vad det är som händer. Saker bara försvinner. Och emellanåt bestämmer de sig för att dyka upp igen på de konstigaste ställen. Eller där de borde legat hela tiden och precis där man letat flera gånger utan att hitta. Visst råkar ni också ut för sånt?  Den senaste tiden har jag haft problem med rymningsbenägna måttband. Till och med min Maskemåler har gömt sig vid flera tillfällen den senaste tiden. Jag börjar misstänka att de inte trivs här alls. Maskemålern har jag hittat inkilad mellan dynorna i soffan, under soffan och nu senast under min dator, så den är inte särskilt påhittig när det gäller att gömma sig. Måttbanden är däremot lite luriga. För närvarande är tre måttband på rymmen. Ser ni dem någonstans kan ni väl säga till? Det fjärde måttbandet har flyttat till min yngste son och det kan få bo kvar där.

Nu är det inte bara måttband som leker kurragömma här hemma. Jag skulle kunna berätta historier om en batteriladdare som vi letade hysteriskt efter på alla möjliga och omöjliga ställen, och som dök upp precis när vi bestämt oss för att vi fick köpa oss en ny. Den låg i lådan där den skulle, men sa inte ett ljud när vi letade där. Flera gånger. Jag skulle också kunna berätta om vår fönsterputsarmojäng som varit försvunnen sen i våras. Vi har letat förtvivlat överallt vi kan tänka på, och några ställen till, men den är och förblir borta. Vill ni ha fler exempel? Nä, jag tänkte nog det. Ni förstår mitt problem?

Något som däremot inte försvunnit alls den senaste tiden är min sticklust. Den är så påtagligt närvarande att jag egentligen inte har tid att jobba, men jag skulle nog inte få någon lön om jag inte jobbade så det är nog bäst att fortsätta. Det är ju trots allt roligt på jobbet.

På stickorna just nu finns en Darkwatertröja, en Briyoketröja,  två Olsoluer, två par hemsnickrade strumpor, två teststickningsvantar och säkert något mer som för närvarande gömt sig. Både rent fysiskt och i mitt minne. I kö står sen ett par herrstrumpor i Modos färger och ett par randiga strumpor till min favoritElsa. De två tröjorna skulle jag gärna ha klara till Stickfest i Väst i slutet av mars. Vad tror ni om det?

Just ja! Det har jag inte berättat om. Beskedet om att vi fått platser på Stickfest i Väst kom strax efter det förra inlägget. Glädjen var total! Det ska bli så roligt! Vi var där ifjol för första gången och känslan av att ha ett helt hotell fullt med sticknördar var helt oslagbar. Många nya vänner blev det. Ivar Asplund ska invigningstala i år, och jag fick plats på hans flätkurs på lördagen. Sen blir det garnfärgning på söndagen.

Vantarna på bilden stickades förra våren, men jag har helt glömt bort att visa dem för er. Det är Pia Kammeborns fantastiska Shine Mittens, eller Vanten Lysa som den heter på svenska. Har du inte stickat dem än så gör det! Det var en ren njutning från början till slut. Faktiskt så är detta mitt andra par Lysa och jag är helt säker på att det blir fler. Vantstickningen har legat nere lite det senaste året, men det kommer nog snart igång igen. Jag känner att det börjar klia i fingrarna. Det brukar vara ett säkert tecken.

Ni har kanske något tips på vantar jag absolut inte får missa att sticka? Inte för att jag behöver göra min sticklista längre, men det är alltid trevligt med förslag.

Nå. Lite fakta om vantarna får ni ju ha, även om det finns lite här ovanför.

Garn:  Kampes tvåtrådiga ullgarn i naturvitt och grått. Kontrasten är inte så stor mellan färgerna, men jag tycker det blev så vackert. Jo! Man får säga så om sitt eget färgval. Om man tycker det.
Stickor: 2,25 mm Hiya Hiya sharp strumpstickor
Mönster: Vanten Lysa/Shine Mittens av Pia Kammeborn. Fantastiskt mönster. Precis som på mitt förra par har jag modifierat tummen lite. Den ska egentligen vara randig, men jag har valt att fortsätta med mönstret från tumkilen.

 

0 Comments
Stickat

Januarifunderingar

4 januari, 2019

Vinterfjell sweater

Vilken jädrans dag det varit idag. Inte av den roliga, fina, mysiga jädrans bra sorten, utan mer av den där panikmycketattgörapåjobbet-sorten. Ni vet vad jag menar.

Lunch hanns inte med förrän framåt halv fyra (men berätta det inte för mina kollegor, då skäller de på mig) och jag vet att det inte är bra. Man SKA ta sig tid till lunch, det ska man verkligen, men idag valde jag att göra klart så långt jag hann och istället smita hem en kvart tidigare. Planen var att köpa mig lite lunch att äta på tåget hem, men kön var för lång så det fick vänta.

Men, jag fick tillbringa några minuter tillsammans med äldste sonen på stationen medan han väntade på sitt tåg norrut. När man plötsligt får en sån möjlighet glöms dagens slit väldigt snabbt. Jag längtar till den dagen han och sambon flyttar till Skåne igen. Det tror jag de också gör.
När jag sen satt och åt en lunchmacka ringde telefonen. Min systers underbara ungar undrade var jag var, för de ville gärna kramas. Ja, det har jag då aldrig sagt nej till när de är inblandade, så det blev en kort träff med dem. Många goa kramar blev det. De har varit på långresa så både de och jag har ett uppdämt behov av att ses. Vi behöver liksom kramas ifatt.

Så, som ni märker vände dagen från panik till myskramar. Så kan det bli en helt vanlig fredag i januari.

Det har varit lite tyst härifrån ett tag. Några få inlägg på Instagram har det blivit, men jag behövde en paus. När hjärnan är trött infinner sig inte skrivinspirationen som den ska och den går inte att tvinga fram. Kreativiteten vill inte bli styrd. Jag märker också att ju mer jag stressar eller lägger press på mig själv, desto mer frånvarande är inspirationen och kreativiteten.  Jag har därför bestämt mig att inte sätta press på att jag måste skriva ett visst antal inlägg i månaden eller så, det måste göras när lusten faller på. Därför kan det bli långa hopp, som nu, eller flera inlägg på en vecka. Det blir som det blir.

Men hörrni. Bara för att jag inte skrivit eller publicerat något på Instagram har jag inte slutat sticka. Snarare tvärtom! Sticka har jag haft lust till. Massor. Teststickat lite. Såklart. Och stickat ett par julklappsstrumpor till en kär vän, och ett par TAIF-vantar, och vantar från Maja Karlssons fina bok, och även försökt göra färdigt sånt som blivit liggande. Helt utan halvfärdiga projekt är jag inte, men jag känner mig mer nöjd nu. Ibland berör det mig inte att jag har många halvfärdiga saker liggande, men den senaste tiden har det stört mig. Inte nu längre. Nu börjar jag nytt igen, och så är cirkeln sluten.

Tröjan på bilden ovan är Vinterfjell av Eli från Skeindeer Knits. Jag gillar hennes tänk när det gäller mönster. Det finns mycket tips hur du ska modda den så att den passar just dig, dina mått och dina preferenser. Vill man ha tröjan insvängd i midjan eller helt rak så finns det lösning på det. Man kan välja att ha den kort eller lång. Valet är ditt eget. Eller mitt i detta fallet, eftersom det ju var en tröja till mig. Jag som tidigare undvek att sticka tröjor till mig själv (eftersom jag var övertygad om att de inte skulle passa) har nu fått fullständigt tröjdille.

Tröjan påbörjades faktiskt i Grekland när vi var där i Augusti. Visst är det fullt rimligt att lägga upp till en rustik ulltröja i 30-gradig värme? Självklart! Jag valde att göra min tröja lite insvängd i midjan. Den räcker mig en liten bit ner på höften, precis som jag ville ha den, och till och med ärmarna är perfekta i sin längd. Det GÅR alltså att göra tröjor som passar, bara jag mäter och tänker till lite. Dessutom valde jag att använda fler maskor för framsidan och färre på ryggen. Varför har jag aldrig tänkt på det innan? Jag är ju aningens mer bubblig på framsidan är baksidan. Nu får boppisarna plats ordentligt på framsidan och det blir ingen tröjpåse på ryggen. Perfekt!

Nu är det snart dags för en resa igen, och denna gången får Darkwater följa med. Det är Jennifer Steingass senaste mönster som hon släppte på nyårsdagen. Jag har längtat efter att lägga upp till den tröjan ända sen jag såg hennes inlägg om teststickning i november/december någon gång. Gissa om det var nära att jag anmälde mig till att teststicka! Det var SÅ nära! Men jag insåg att jag inte skulle hinna med det. Intalar jag mig, åtminstone. Möjligen kan jag ha fegat ur lite också. Möjligen. Troligen. Helt säkert var det så. Nästa gång fegas ingenting!  Jag lovar!

Förresten, på tal om att fega. Har ni tänkt på att jag aldrig är med på mina foton själv? Fröken Fyrkant skrev klokt om det där på Instagram för ett tag sen. Det är uppenbarligen fler än jag som inte varit med på bild. Där fegar jag verkligen. Ska 2019 bli året där jag faktiskt syns på någon bild? Jag måste i så fall lära mig ta selfisar, för det är jag verkligen kass på. Riktigt kass. Skitdålig till och med. Vi får se. Jag ska grunna lite på det. Lyckas jag inte lära mig ta selfisar får jag väl skaffa mig en fotograf. Det är en lösning det också.

Något annat jag fegat för är att steeka en kofta. Nej, jag menar inte steka. Det vore bara konstigt. Man säger ju visserligen att lamm smakar som kofta, men att verkligen steka en kofta vore verkligen ingen bra idé. Jag menar att klippa upp en kofta som jag stickat runt. Fast det fattade ni säkert. Jag trodde att 2018 var året då jag skulle premiärsteeka, men så blev det inte.  2018 fick vara teststickningsåret. Kanske blir 2019 premiärsteekningens år? Jag är väldigt sugen på att testa. En Loppakofta kanske?

Nähä, hörrni, nu blev jag sugen på att sticka lite till. Jag har andra paret av Skeindeers Hjaltland sockar på stickorna nu. De blir nog lite kortare än det förra paret, annars räcker kanske inte garnet.

Lite fakta om tröjan ska ni ändå få;

Garn: Tvåtrådigt ullgarn från Klippans Yllefabrik och lite från Kampes
Stickor: 4 mm rundsticka, Hiya Hiya Sharp. Mönstret säger 3,5 mm men jag stickar lite tajt så jag brukar få gå upp en storlek eller så.
Mönster: Vinterfjell av Eli, Skeindeer Knits. Underbart välskrivet mönster, som vanligt när Eli varit igång.

2 Comments
Stickat

Ett ylle traskar på i ullstrumporna

11 december, 2018

Lana vitis sock

Ja, hörni, var ska jag börja? Vi fortsätter väl på teststickningstemat, som ju verkar vara det här årets tema. Tro för all del inte att Lana Vitis sockarna är det sista jag testat. Nähädå, jag gick på det igen. Och igen.

Sockarna på bilden är en design som Eli från Skeindeer knits inte släppt ännu, men hon har visat upp den i sin podcast ett par gånger så den är inte hemlig. I sin senaste podcast hintade hon om att den kanske kommer att byta namn och inte alls kommer att kallas Lana Vitis när mönstret väl släpps. Vi får se. Hursomhelst är det väldigt trevliga sockar att sticka och Elis mönster är alltid otroligt välgjorda och precis lagom detaljerade, så oavsett vad hon bestämmer sig för att kalla dem rekommenderar jag dem varmt.

Sockarna är stickade i sockgarn från West Yorkshire Spinners och jag måste säga att det är en riktigt trevlig upplevelse. Jag har hört talas om det, men inte haft möjligheten att prova det tidigare, men så upptäckte jag att Tant Hulda i Lund säljer garnet och då måste jag såklart köpa mig ett par nystan och testa. Det passar superbra till flerfärgsstickning, men funkar absolut till vilken sorts sockar som helst. Garnet innehåller en del Bluefaced Leicester vilket ska ge väldigt slitstarkt garn. Det ska bli spännande att se hur det håller över tid.

Jag hann inte mer än precis bli klar med de här sockarna när jag fick syn på en teststickning till på Instagram. Och innan jag visste ordet av hade jag skickat ett meddelande och sagt att jag gärna stickar. Jag borde inte vara betrodd med Instagram, det är ju helt tydligt. Till mitt försvar vill jag bara säga att tröjan det handlade om var till en 3-4-åring och alldeles underbart söt. Hur ska man kunna motstå något sådant? Nä, där ser ni, det kan man inte förväntas göra! En sån liten tröja borde ju gå fort, tänkte jag. Snabbstickat, alldeles säkert, tänkte jag. Hur tänkte jag? Tröjan är stickad helt i resår och är puffig och fin. Ni förstår va? Det handlade om ganska många maskor på ett varv. Riktigt många.

Men resultatet! Oj så söt tröja! De enda jag ångrar är att jag inte lugnade mig några dagar så att jag kunde beställa ett garn jag verkligen ville ha, istället för att rusa in i den lokala garnaffären och köpa det enda garnet de hade som var någorlunda lämpligt. Stickningen hade varit mer njutbar i ett trevligare garn, och det hade blivit färre trådar att fästa om jag valt ett garn som kom i större nystan än 25 gram. Jamen, vem sjutton vill ha 25-grams nystan av ett merinogarn? 100 meter per nysta är ju ingenting! Lägg därtill några knutar här och där. Bild kommer när jag orkat fästa alla trådar, tvätta och blocka den. Och det är dagsljus så jag kan fotografera den. Det händer inte så ofta så här års.

Det är snart jul. Det är det. Har ni märkt det? Har julstressen infunnit sig ännu?

Det har den bara delvis gjort här. Jag har troligtvis inte fattat hur kort tid det är kvar till jul. Så snart jag gör det så lär paniken infinna sig. Såvida jag inte får ordning på de sista julklapparna å det snaraste. Vad har då detta med stickning att göra, undrar vän av ordning. Inte ett dugg, faktiskt. Det skulle kunna ha det, men jag stickar inga julklappar i år.

Däremot har jag fått möjligheten att delta i en stickjulkalender på Instagram för tredje året i rad. Följer du inte redan @stickdesigner så rekommenderar jag starkt att du gör det. Varje dag dyker ett nytt erbjudande upp, antingen rabatt på ett mönster eller något annat spännande. Håll utkik och passa på att investera i de mönster du vill ha! Exakt vilka som deltar och när de dyker upp kan jag såklart inte berätta, men det ser du om du följer kontot på Instagram. Jag kan ju förstås hinta om att det snart är min tur, men berätta inte för någon att jag skvallrat om det.

Fakta om sockarna;

Garn:  Det rosa-melerade är ett 4-ply sockgarn från West Yorkshire Spinners, inköpt i en av mina favoritgarnbutiker Tant Hulda i Lund.  Är du i krokarna så gör ett besök där! Det är omöjligt att inte bli förälskad i den butiken.  Det grå är från ett annat företag. Nej! Jagnämner det inte vid namn. Inte efter alla stollerier de haft för sig.
Stickor: 2,5 mm strumpstickor, Hiya Hiya Sharp
Mönster: Detta är som sagt en teststickning för Eli i Skeindeer Knits. Hon har hittills kallat sockarna för Lana Vitis, men hintade i senaste podcasten att det kan bli en namnändring. Mönstret är inte släppt ännu.

0 Comments
Stickat

Teststickade Hjaltlandsockar

18 november, 2018

Kommer ni ihåg det där hemliga jag hintade om att jag stickat på? Inte? Nu är det i alla fall inte hemligt längre.

I förra veckan släpptes mönstret till sockarna jag teststickat, de som var hemliga ni vet. Mönstret har skapats av Eli från podcasten Skeindeer Knits och heter Hjaltland. De har gjorts till ett samarbete mellan Eli och Moods of colors.

Man kan välja att sticka sockarna tå-upp eller från mudden och ner, det finns beskrivning på båda varianterna. Dessutom kan man välja att göra en tvåfärgad variant, som mina, eller en mer fairisle-inspirerad variant med sex färger. Eftersom tiden var knapp hade jag inte möjlighet att prova mig fram till sex passande färger, så jag körde på två. Denna gången. För det blir absolut fler!

Som alltid med Elis mönster är det väldigt tydligt och välgjort. Både tå-upp och uppifrån-å-nervarianten har hällapp och kil. Det var faktiskt första gången jag gjorde den typen av häl på en tå-upp, tidigare har jag bara testat kortvarvshälar av olika slag. Hälkilsdelen syns knappt eftersom den är lite annorlunda konstruerad än jag var van vid. Finurligt, måste jag säga. Exakt hur det är gjort får ni se när ni köper mönstret.

När jag ändå hade ångan uppe teststickade jag ytterligare ett par av Elis sockar. Det var ingen hemlighet så ni som följer mig på Facebook eller Instagram har redan sett bilder på dem. Jag tror inte mönstret är släppt än, men hon har visat det i podcasten. Även dessa sockar kommer att kunna stickas både tå-upp och uppifrån-å-ner. Håll utkik efter dem, Lana Vitis tror jag de kommer att heta.

Nu kan man ju undra om jag bara hunnit med teststickningarna. Ja, nästan, är svaret, men igår blev min fina röda Ranunculus sweater färdig. Tro det eller ej. Sista tråden är fäst. Jo! Jag lovar! Jag lovade mig själv att inte lägga upp för något nytt förrän den var helt klar och det höll jag. För att frestelsen inte skulle bli för stor vågade jag inte ens kika efter ett nästa tröjprojekt på Ravelry. Risken var överhängande att jag då skulle sätta igång med det direkt. Jag känner mig själv.

Och nu sitter jag här. Ranunculus färdig. Inget nytt tröjprojekt på gång. Och den stora tomheten infinner sig, precis som det gjort varje gång jag fäst sista tråden på ett stort projekt. Jahapp. Vad gör jag nu? Min nästa tröja blir nog svart med kittfärgat mönster på oket. Hoppas jag. Garnet har jag, men inget lämpligt mönster. Det är nästan lite synd om mig. Inte? Lite? Nähä. Nej, det har ni nog rätt i. Det är ett kärt besvär att ha garn på vänt och hela Ravelryhavet att fiska i. Det får bli lite allvarligt fiske i veckan. Så får det bli!

I väntan på det åkte Maja Karlssons bok, 35 vantar, fram igen tillsammans med ett par nystan Lettlopi. Hoppsan. Första vanten är nästan klar. Jag är inte helt övertygad om fördelningen av färgerna. Mitt Lettlopilager är högst begränsat. Jo, på riktigt! Två nystan och lite rester är det jag har. Så jag fick jobba med det jag har, kan man säga, och det känns fint på något sätt. Vanten heter Keramik och blir i min tappning vit med ljusbruna romber och lite grönt i ränderna. Naturfärger är fint. Jo, det blir nog bra det här.

Fakta om sockarna:

Garn: Det blå garnet är ett glittrigt sockgarn från Limmo design. Mörk Jeans heter färgen. Väldigt vackert, men omöjligt att fotografera tillsammans med vitt, tydligen. Det vita garnet kommer från ”garnföretagetviinternämnervidnamn”
Stickor: 2,5 mm Hiya Hiya sharp strumpstickor
Mönster: Hjaltland av Eli från Skeindeer Knits.

1 Comment
Stickat

Vantar och mössa till frusen syster

28 oktober, 2018

Allmoge vante

Jag är så lyckligt lottad! Jag har begåvats med den mest stickvärdiga familj en stickare kan önska sig! Och då pratar jag inte bara om den närmaste familjen, de som bor under samma tak.

I ärlighetens namn har inte mannen min bett om så många stickade prylar, men ett par raggsockar och en mössa har det blivit. Och, det viktigaste av allt, ett par Tingsrydsvantar. Han håller på Tingsryd, TAIF, i hockey och jag har satt ihop ett vantmönster laget till ära. Och det märkligaste av allt är att det går bra för Tingsryd när jag stickar på ett par, men mindre bra (ja riktigt dåligt) när jag inte gör det. Någon slags magi måste vara inblandad. Håller ni koll på hockey lite så förstår ni att jag inte stickat så mycket i början av säsongen i år, men vid förra matchen stickade jag så fingrarna nästan domnade.

Utöver det har jag några systrar, syskonbarn, mamma, svärdotter, svägerska och lite vänner som är väldigt stickvärdiga. Ni som stickar vet att det bara är de riktigt stickvärdiga som själva kan bestämma (inom rimliga gränser) vad de vill ha för något. Ibland iallafall. Emellanåt kan det hända att jag inte är sugen på att sticka det de hintar mig om och då blir det inget. Åtminstone inte just då. Det kan hända att det bara behöver marinera lite i min hjärna först.

Ganska nyligen hintade allrakärastesyster mig om att hon behöver ett par nya vantar och en mössa. Hon hade absolut ingenting som passade till hennes nya jacka, stackarn. Jag satte Maja Karlssons vackra nya bok,  35 vantar, i händerna på henne och hon fick nästan bestämma själv. Nästan. Lite fick jag styra upp det hela så att vi kunde passa ihop dem med garn till en mössa också. Ska man ha en mössa så ska den helst inte killa för mycket i pannan, tänker jag.

Nå, hon föll för vanten Allmoge som i boken är stickade i Lettlopi. Det är ett fantastiskt garn, men jag tror inte hon skulle använda en mössa i det garnet. Det är lite väl killigt. Som tur var hade jag spanat in ett annat garn som borde funka, och som av en händelse skulle jag till just den butiken någon dag senare. Tänka sig. Valet föll på ett grönt, oerhört mjukt, tweedgarn i Lamaull till mössa och vantar. Och som kontrastfärger naturfärgat och rött utan tweedpluppar. Det senapsgula fick bli tvåtrådigt ullgarn som jag stickade dubbelt. Det kändes lite onödigt att köpa ett helt nystan för de få grammen som skulle gå åt till plupparna mitt i blommorna.

Mössan är en favorit i repris, Antler hat. Detta är tredje exemplaret av den mössan och säkerligen inte den sista. Jag har själv en i merinoull, men denna är faktiskt ännu finare. Tror ni hon märker om jag byter? Och behåller denna själv? Nä, så kan jag inte göra. Det vore inte snällt. Dessutom har det varit väldigt kallt även här nere de senaste dagarna. Det snöade till och med igår. Jag får nog vara så snäll och fästa sista tråden så att hon kan hämta mössan och vantarna. Jag vill ju inte att hon ska frysa.

Mer då? Jodå, jag har stickat på annat också, men det är liksom lite hemligt. Jag håller på med en teststickning åt Eli i podcasten Skeindeer knits, men eftersom den är superhemlig får ni ge er till tåls lite till. Snart publiceras mönstret. Tror jag.

Fakta om mössan och vantarna ovan;

Mössan:
Garn: CamaRose Lama-tweed. Garnet är supermjukt och väldigt trevligt att sticka i.
Stickor: 4,5 mm rundsticka, Hiya Hiya sharp
Mönster: Antler hat av Tincan knits. Mönstret är gratis på Ravelry! Gratis, alltså! Och superbra.

Vantarna:
Garn: CamaRose Lama-tweed, Lamauld 1/2 samt lite tvåtrådigt ullgarn. Lamaulden är inte riktigt lika mjuk som Lama-tweed, men det gör absolut ingenting i vantarna.
Stickor: 5 mm strumpstickor
Mönster: Vanten Allmoge från Maja Karlssons fantastiska bok 35 vantar.

3 Comments