Råkar ni också ut för att saker bara försvinner? Ena dagen använder jag saken och nästa är den borta. Helt försvunnen!
Jag vet inte riktigt vad det är som händer. Saker bara försvinner. Och emellanåt bestämmer de sig för att dyka upp igen på de konstigaste ställen. Eller där de borde legat hela tiden och precis där man letat flera gånger utan att hitta. Visst råkar ni också ut för sånt? Den senaste tiden har jag haft problem med rymningsbenägna måttband. Till och med min Maskemåler har gömt sig vid flera tillfällen den senaste tiden. Jag börjar misstänka att de inte trivs här alls. Maskemålern har jag hittat inkilad mellan dynorna i soffan, under soffan och nu senast under min dator, så den är inte särskilt påhittig när det gäller att gömma sig. Måttbanden är däremot lite luriga. För närvarande är tre måttband på rymmen. Ser ni dem någonstans kan ni väl säga till? Det fjärde måttbandet har flyttat till min yngste son och det kan få bo kvar där.
Nu är det inte bara måttband som leker kurragömma här hemma. Jag skulle kunna berätta historier om en batteriladdare som vi letade hysteriskt efter på alla möjliga och omöjliga ställen, och som dök upp precis när vi bestämt oss för att vi fick köpa oss en ny. Den låg i lådan där den skulle, men sa inte ett ljud när vi letade där. Flera gånger. Jag skulle också kunna berätta om vår fönsterputsarmojäng som varit försvunnen sen i våras. Vi har letat förtvivlat överallt vi kan tänka på, och några ställen till, men den är och förblir borta. Vill ni ha fler exempel? Nä, jag tänkte nog det. Ni förstår mitt problem?
Något som däremot inte försvunnit alls den senaste tiden är min sticklust. Den är så påtagligt närvarande att jag egentligen inte har tid att jobba, men jag skulle nog inte få någon lön om jag inte jobbade så det är nog bäst att fortsätta. Det är ju trots allt roligt på jobbet.
På stickorna just nu finns en Darkwatertröja, en Briyoketröja, två Olsoluer, två par hemsnickrade strumpor, två teststickningsvantar och säkert något mer som för närvarande gömt sig. Både rent fysiskt och i mitt minne. I kö står sen ett par herrstrumpor i Modos färger och ett par randiga strumpor till min favoritElsa. De två tröjorna skulle jag gärna ha klara till Stickfest i Väst i slutet av mars. Vad tror ni om det?
Just ja! Det har jag inte berättat om. Beskedet om att vi fått platser på Stickfest i Väst kom strax efter det förra inlägget. Glädjen var total! Det ska bli så roligt! Vi var där ifjol för första gången och känslan av att ha ett helt hotell fullt med sticknördar var helt oslagbar. Många nya vänner blev det. Ivar Asplund ska invigningstala i år, och jag fick plats på hans flätkurs på lördagen. Sen blir det garnfärgning på söndagen.
Vantarna på bilden stickades förra våren, men jag har helt glömt bort att visa dem för er. Det är Pia Kammeborns fantastiska Shine Mittens, eller Vanten Lysa som den heter på svenska. Har du inte stickat dem än så gör det! Det var en ren njutning från början till slut. Faktiskt så är detta mitt andra par Lysa och jag är helt säker på att det blir fler. Vantstickningen har legat nere lite det senaste året, men det kommer nog snart igång igen. Jag känner att det börjar klia i fingrarna. Det brukar vara ett säkert tecken.
Ni har kanske något tips på vantar jag absolut inte får missa att sticka? Inte för att jag behöver göra min sticklista längre, men det är alltid trevligt med förslag.
Nå. Lite fakta om vantarna får ni ju ha, även om det finns lite här ovanför.
Garn: Kampes tvåtrådiga ullgarn i naturvitt och grått. Kontrasten är inte så stor mellan färgerna, men jag tycker det blev så vackert. Jo! Man får säga så om sitt eget färgval. Om man tycker det.
Stickor: 2,25 mm Hiya Hiya sharp strumpstickor
Mönster: Vanten Lysa/Shine Mittens av Pia Kammeborn. Fantastiskt mönster. Precis som på mitt förra par har jag modifierat tummen lite. Den ska egentligen vara randig, men jag har valt att fortsätta med mönstret från tumkilen.
No Comments