Vilken jädrans dag det varit idag. Inte av den roliga, fina, mysiga jädrans bra sorten, utan mer av den där panikmycketattgörapåjobbet-sorten. Ni vet vad jag menar.
Lunch hanns inte med förrän framåt halv fyra (men berätta det inte för mina kollegor, då skäller de på mig) och jag vet att det inte är bra. Man SKA ta sig tid till lunch, det ska man verkligen, men idag valde jag att göra klart så långt jag hann och istället smita hem en kvart tidigare. Planen var att köpa mig lite lunch att äta på tåget hem, men kön var för lång så det fick vänta.
Men, jag fick tillbringa några minuter tillsammans med äldste sonen på stationen medan han väntade på sitt tåg norrut. När man plötsligt får en sån möjlighet glöms dagens slit väldigt snabbt. Jag längtar till den dagen han och sambon flyttar till Skåne igen. Det tror jag de också gör.
När jag sen satt och åt en lunchmacka ringde telefonen. Min systers underbara ungar undrade var jag var, för de ville gärna kramas. Ja, det har jag då aldrig sagt nej till när de är inblandade, så det blev en kort träff med dem. Många goa kramar blev det. De har varit på långresa så både de och jag har ett uppdämt behov av att ses. Vi behöver liksom kramas ifatt.
Så, som ni märker vände dagen från panik till myskramar. Så kan det bli en helt vanlig fredag i januari.
Det har varit lite tyst härifrån ett tag. Några få inlägg på Instagram har det blivit, men jag behövde en paus. När hjärnan är trött infinner sig inte skrivinspirationen som den ska och den går inte att tvinga fram. Kreativiteten vill inte bli styrd. Jag märker också att ju mer jag stressar eller lägger press på mig själv, desto mer frånvarande är inspirationen och kreativiteten. Jag har därför bestämt mig att inte sätta press på att jag måste skriva ett visst antal inlägg i månaden eller så, det måste göras när lusten faller på. Därför kan det bli långa hopp, som nu, eller flera inlägg på en vecka. Det blir som det blir.
Men hörrni. Bara för att jag inte skrivit eller publicerat något på Instagram har jag inte slutat sticka. Snarare tvärtom! Sticka har jag haft lust till. Massor. Teststickat lite. Såklart. Och stickat ett par julklappsstrumpor till en kär vän, och ett par TAIF-vantar, och vantar från Maja Karlssons fina bok, och även försökt göra färdigt sånt som blivit liggande. Helt utan halvfärdiga projekt är jag inte, men jag känner mig mer nöjd nu. Ibland berör det mig inte att jag har många halvfärdiga saker liggande, men den senaste tiden har det stört mig. Inte nu längre. Nu börjar jag nytt igen, och så är cirkeln sluten.
Tröjan på bilden ovan är Vinterfjell av Eli från Skeindeer Knits. Jag gillar hennes tänk när det gäller mönster. Det finns mycket tips hur du ska modda den så att den passar just dig, dina mått och dina preferenser. Vill man ha tröjan insvängd i midjan eller helt rak så finns det lösning på det. Man kan välja att ha den kort eller lång. Valet är ditt eget. Eller mitt i detta fallet, eftersom det ju var en tröja till mig. Jag som tidigare undvek att sticka tröjor till mig själv (eftersom jag var övertygad om att de inte skulle passa) har nu fått fullständigt tröjdille.
Tröjan påbörjades faktiskt i Grekland när vi var där i Augusti. Visst är det fullt rimligt att lägga upp till en rustik ulltröja i 30-gradig värme? Självklart! Jag valde att göra min tröja lite insvängd i midjan. Den räcker mig en liten bit ner på höften, precis som jag ville ha den, och till och med ärmarna är perfekta i sin längd. Det GÅR alltså att göra tröjor som passar, bara jag mäter och tänker till lite. Dessutom valde jag att använda fler maskor för framsidan och färre på ryggen. Varför har jag aldrig tänkt på det innan? Jag är ju aningens mer bubblig på framsidan är baksidan. Nu får boppisarna plats ordentligt på framsidan och det blir ingen tröjpåse på ryggen. Perfekt!
Nu är det snart dags för en resa igen, och denna gången får Darkwater följa med. Det är Jennifer Steingass senaste mönster som hon släppte på nyårsdagen. Jag har längtat efter att lägga upp till den tröjan ända sen jag såg hennes inlägg om teststickning i november/december någon gång. Gissa om det var nära att jag anmälde mig till att teststicka! Det var SÅ nära! Men jag insåg att jag inte skulle hinna med det. Intalar jag mig, åtminstone. Möjligen kan jag ha fegat ur lite också. Möjligen. Troligen. Helt säkert var det så. Nästa gång fegas ingenting! Jag lovar!
Förresten, på tal om att fega. Har ni tänkt på att jag aldrig är med på mina foton själv? Fröken Fyrkant skrev klokt om det där på Instagram för ett tag sen. Det är uppenbarligen fler än jag som inte varit med på bild. Där fegar jag verkligen. Ska 2019 bli året där jag faktiskt syns på någon bild? Jag måste i så fall lära mig ta selfisar, för det är jag verkligen kass på. Riktigt kass. Skitdålig till och med. Vi får se. Jag ska grunna lite på det. Lyckas jag inte lära mig ta selfisar får jag väl skaffa mig en fotograf. Det är en lösning det också.
Något annat jag fegat för är att steeka en kofta. Nej, jag menar inte steka. Det vore bara konstigt. Man säger ju visserligen att lamm smakar som kofta, men att verkligen steka en kofta vore verkligen ingen bra idé. Jag menar att klippa upp en kofta som jag stickat runt. Fast det fattade ni säkert. Jag trodde att 2018 var året då jag skulle premiärsteeka, men så blev det inte. 2018 fick vara teststickningsåret. Kanske blir 2019 premiärsteekningens år? Jag är väldigt sugen på att testa. En Loppakofta kanske?
Nähä, hörrni, nu blev jag sugen på att sticka lite till. Jag har andra paret av Skeindeers Hjaltland sockar på stickorna nu. De blir nog lite kortare än det förra paret, annars räcker kanske inte garnet.
Lite fakta om tröjan ska ni ändå få;
Garn: Tvåtrådigt ullgarn från Klippans Yllefabrik och lite från Kampes
Stickor: 4 mm rundsticka, Hiya Hiya Sharp. Mönstret säger 3,5 mm men jag stickar lite tajt så jag brukar få gå upp en storlek eller så.
Mönster: Vinterfjell av Eli, Skeindeer Knits. Underbart välskrivet mönster, som vanligt när Eli varit igång.
