Stickat

En tröja i månaden

25 maj, 2019

fyra tröjor!

Här är de, mina fyra tröjor. Alla fyra är påbörjade och avslutade innan april var slut i år, och var och en av dem har en egen historia.

Min tröjgalenskap började redan förra året. När jag väl insett att jag kunde sticka mig en tröja som verkligen passade, så gick proppen ur fullständigt. Under fjolåret trollade jag fram tre tröjor och var så otroligt stolt över det. Alla passade fint, dessutom, vilket ju inte är illa alls.

I år hade jag, innan april var slut, lagt upp och maskat av fyra tröjor. Och nu är maj slut och nummer fem är klar. Den är visserligen en liten plutt-tröja, men den räknas ändå. Det kommer att dröja lite innan jag kan visa den för er, för det är en teststickning som är superhemlig fortfarande. Ni får tro mig på mitt ord. Sen har jag en halvfärdig Tegna och en Balloonsweater på stickorna, så nummer sex och sju är på gång. Tröjgalenskap de luxe.

I slutet av förra året såg jag att Jennifer Steingass (@knit.love.wool) la upp på Instagram att hon sökte teststickare till sitt nya tröjmönster Darkwater, men fegade och anmälde mig inte. Inte kunde väl jag. Fegsnöre! Klart jag skulle kunnat göra det! Eftersom jag nu var ett sånt fegsnöre så fick jag vackert vänta på att mönstret släpptes. Det skulle det göras till jul, sas det. Perfekt! Då blir det min lyxiga julstickning, tänkte jag. Och jag väntade. Och väntade. Och väntade. Det blev försenat så det släpptes den 1 januari. Gissa vad jag la upp den 1 januari? Svår gissning? Nä, såklart inte. En svart Darkwater med vit, fluffig kontrastfärg. Det fick bli min semesterstickning när vi var på Gran Canaria. Allt blir bättre med fluff, det har vi konstaterat förut. Nu är jag inte alldeles helt jättesäker längre på att det är en bra idé att ha vitt fluffigt konstrastgarn på en kolsvart tröja. Ni ser nog att det vita fluffet liksom sprider ut sig över hela tröjan, men det var precis så här jag ville ha den. Supernöjd är jag! Eller åtminstone nästan supernöjd. Jag stickade slut på garnet men tyckte att ärmarna nog ändå var lagom långa. Det var de inte riktigt, för jag går och drar i dem hela tiden. Det var så konstigt att garnet var slut. Jag visste bestämt att jag haft minst fyra härvor svart från början och jag var helt säker på att jag inte använt mer än max tre. Överallt letade jag men hittade inte mer. Inte förrän jag städade garnlagret häromveckan. Där låg de. Två hela härvor svart garn. En vacker (eller regnig) dag ska jag repa upp muddarna och förlänga ärmarna några centimeter. Då blir den perfekt! Tröjan kallas förresten Fylletröjan eller Whiskytröjan. Det råkade nämligen bli så att en whiskyflaska läckte lite i resväskan när vi åkte hem från semestern. Tröjan var tydligen törstig för den sörplade glatt i sig allt den kunde och whisky är som bekant lite brunt. Ja, ni fattar nog vad som hände med det vita fluffet. Japp, det blev missfärgat. Tack och lov gick det bort när jag tvättade upp oket, annars hade jag fått repa upp och börja om.

Redan i mitten av januari kliade det så mycket i mina fingrar att jag la upp till en tröja till trots att Darkwater naturligtvis inte var färdig än. Herrejösses, SÅ snabb är jag inte! Det var två gröna nystan Holst Coast som jag fått i julklappsbytet på stickcaféet som plötligt visste vad de ville bli. De ville bli en Briyoketröja tillsammans med vitt garn av samma kvalitet som jag råkat köpa på mig när Holst hade rea. Jag hade insett att en tröja i tvåtrådig ull förmodligen skulle vara för varm att ha på Stickfest i Väst, men att en i Holst Coast, som ju är ull och bomull, skulle funka fint, så det var nog så att Briyoketröjan fick mest kärlek under en period. I mönstret rekommenderas man att blocka det patentstickade oket innan man fortsätter så det gjorde jag. Och vad händer? Jepp, det gröna missfärgade det vita. Inte igen! Men jag hade tur. Det gick bort när jag tvättade det en gång till.

Samma dag som jag maskade av Briyoke så la jag upp nästa tröja, en Kumulus bluse. Det var inte alls meningen, men jag hade förälskat mig i blått mohairgarn som Cecilia på Humlalyckan färgat och jag hade lite rester från min Zweigtröja som skulle passa perfekt till det. I Kumuluströjan ska man egentligen sticka med två trådar mohair, men vem har sagt att man måste följa alla regler? Så länge masktätheten blir rätt så gör jag som jag vill. En tråd mohair och en tråd Holst Tides blev alldeles utmärkt. Nu fick jag för mig att jag absolut måste ha denna tröjan med mig till Marstrand. Hur tänkte jag här? Jag startade den 7 mars, inte kunde den väl vara klar till vi åkte den 29 mars? Jodå. Det kunde den. Redan den 21 mars var jag klar. Så här i efterhand undrar jag om jag fick något annat gjort alls. Jobba? Laga mat? Äta?

Ungefär då kom jag på att jag förmodligen behövde ha någon lämplig socialstickning med mig till Marstrand. Jag hade Darkwater, men svart garn och lite halvskum belysning på kvällarna är inte en bra kombo. Så vad gjorde jag? Ja, jag erkänner. Jag la upp en tröja till. Nu när jag ser det här nedskrivet så inser jag att det kanske, möjligen, eventuellt kan vara lite galenskap inblandat. En liten släng av tröjmani.

Vad blev det då? Hmm. Jo. En Kumulus till. Mmm. En till. Direkt efter. Dubbelgalet. Men! Medan jag stickade den avslutande I-corden på den första Kumuluströjan så började jag tänka på mitt jeansblå och gråbeige fluffiga alpacka/silke-garn som jag försökt få till en tröja av flera gånger. Varje gång har garnet tydligt talat om för mig att någon sådan ville det INTE bli! Vet ni hur svårt det är att repa upp fluffgarn? Visst kunde jag bara gett upp och slängt eländet, men då hade det ju vunnit. Aldrig! Jag repade upp det som legat och retat mig i flera år (jo, det är sant! år!) och testade om jag kunde få rätt stickfasthet med en tråd sådant. Det gick! Ha! Jag kanske skulle vinna över det ändå. Det blev alltså en Kumuluströja av det retfulla fluffgarnet och jag vann. Åtminstone tycker jag det. Garnet anser säkert att det vunnit, och det har det kanske rätt i. Hursomhelst älskar jag båda mina Kumuluströjor. Och. Hrmmm. Det ligger garn till en till och väntar på mig i garnlagret. Till mitt försvar kan jag ju säga att den faktiskt är till min syster. Hon har själv valt färg. Ja? Vaddå? Hon försökte ju sno åt sig min randiga, men den ville jag ha själv.

Pust. Blir du lätt förvirrad av alla konstiga tröjnamn och garnsorter? Förmodligen inte, men OM du blir det så misströsta inte. Du följer bara länken till mönstret nedan så ser du hur de ser ut.

Förra helgen gick Stickamera Tillsammans av stapeln på Humlalyckan här nere i Skåne. Mer om det får jag berätta nästa gång. Det kan ha inköpts garn till en tröja till. Möjligen. Men ni har inga bevis. Än.

Nu blir det mycket fakta på en gång. Jag går från vänster till höger på bilden.

Garn: Mohair-Silk från Humlalyckan. Underbart mjukt. Detta stickade jag tillsammans med en tråd Holst Tides i färgen Night Shade
Stickor: 5 mm rundsticka
Mönster:  Kumulus bluse av Petite Knits. Enkel, men smart konstruktion där du slipper montering. Precis vad jag gillar.

Garn: Holst Coast, ett garn i lamull och bomull. Väldigt prisvärt och trevligt garn. Jag höll det dubbelt för att få rätt stickfasthet.
Stickor: 3 mm rundsticka
Mönster: Briyoke av Matilda Kruse. Välgjort mönster.

Garn: Drops Brushed alpacka/silk.
Stickor:  5 mm rundsticka
Mönster: Kumulus bluse av Petite Knits igen.

Garn: Tvåtrådigt svart ullgarn från Klippans yllefabrik. Det vita är en tråd Drops Kid-Silk och en tråd Holst Coast.
Stickor: 4 mm rundsticka
Mönster: Darkwater av Jennifer Steingass. Jag vill sticka i stort sett alla mönster hon ger ut, men det går inte. Det kommer nya hela tiden så jag hinner inte med.

Detta är kanske också något för dig

Inga kommentarer

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.