Browsing Tag

sticka

Stickat

Ingen Black Friday här inte!

29 november, 2024

Idag är det den där Black Friday, dagen då halva världen får shoppingfnatt och plötsligt villhöver köpa en massa. Det struntar vi i va? Jag tycker vi kör lite färg istället, Vad sägs om orange?

Det enda som är Black här just nu är novembermörkret utanför fönstret. För att mota det litegrann så har jag tagit fram mina adventsstjärnor lite i förväg. De åkte fram för nån vecka sen, och nu kommer jag att smyga fram lite advents- och julgrejer efter hand. Mitt största bekymmer just nu (åtminstone på den fronten) är att platsen där julgranen ska stå är upptagen! Ni fattar krisen va? Vi har målat om i sovrummet och köpt nya sängar, men inte fått allt klart än. Det innebär att våra nya sängar står kvar i rummet där julgranen ska stå. Preciiiis där den ska stå, faktiskt.  Det kan tyckas lugnt, men i det här hushållet brukar granen tas fram strax efter första advent. Jajjemen!

Förresten. Det är ju inte alls bara novembermörkret som är svart. Mohairhoodien som jag stickar på är också svart. Knallsvart! Men nu var det ju orange vi skulle avhandla.

I våras stickade jag mig en knalligt orange Ranunculus. Det kan vara min fjärde. Eller kanske femte. En väldigt användbar tröja som kan stickas i nästan vilket garn som helst. (inte helt sant, men nästan) Jag har stickat den i Bulky garn och jag har stickat den i tunt mohairgarn, och båda varianterna har använts supermycket.  Den här har jag stickat i handfärgat merinogarn från Humlalyckan som jag höll tillsammans med en alpackaföljetråd från Holst. Det blir en väldigt mysig kombo. På fotot syns poolingen väldigt tydligt, men jag tycker inte att det gör det i verkligheten.  Lite, kanske, om man tittar väldigt noga.  Det tycker jag man ska ge fanken i! Och om jag rör mig lite snabbt och ler stort så är det ingen som ser överhuvudtaget. Trevartsärmarna är inte så praktiska på en frusen kropp så här års, så just nu vilar den lite. Men den är flitigt använd och jag kommer att dra på den så snart vädret tillåter igen. Var så säker!

Annars då? Jo. Jag har ett par nästanfärdiga mönster som jag borde skriva klart och publicera, men ”borde” har inte varit kompatibelt med mig på ett tag. Om jag verkligen inte MÅSTE så blir det inte gjort. Så får det vara ett tag. Plötsligt kommer lusten att skriva mönster tillbaka. Lusten att designa har också varit på rymmen men den är tillbaka så det finns hopp.

Och det allra viktigaste! Jag ska bli farmor nästa år. Dubbelfarmor till och med! Så jag har stickat massor av babygrejer! Det får bli ett eget inlägg när jag lyckats fotografera det. I dagsljus. Nångång i framtiden.

Lite fakta om min Ranunculus:

Mönster: Ranunculus av Midori Hirose
Stickor:  7mm! (telefonstolpar om du frågar mig)
Garn:  Humlalyckans Merino sport i färgen Orange Girl (Dahlia collection) tillsammans med Holst Titicaca i färgen Apricot.

 

0 Comments
Mina mönster Stickat

Om Tånneryd och en förvunnen ork

18 februari, 2024

Tanneryd socks

 

Trodde du att jag var försvunnen? Att jag inte stickar något längre? Ha! Då trodde du fel. Det är bara orken som är försvunnen.

Jag är inte särskilt försvunnen, och jag stickar fortfarande. En hel del. Men orken finns inte att skriva finurliga texter om det, och inte heller för att ta snygga foton. Inte ens halvhyfsade faktiskt. En och annan ögonblicksbild från ett kvällsmörkt soffhörn kan ha slunkit ut på sociala medier, men det är nog allt.

Så hur löser jag detta? Kan det kanske funka med lite halvkassa foton?  Det inspirerar förstås inte lika mycket, men kanske någon annan därute känner igen sig i bristen på ork och kan känna att det är ok att lägga ribban lägre. Texterna blir kanske lite kortfattade, men några få rader är nog bättre än inga rader alls. Vad tror du?

Ett annat symptom på hur sliten min hjärna är för närvarande är att jag inte längre har en lång kö på vad jag vill sticka. Inte så att jag betat av allt jag tidigare haft på min lista, utan mer att jag inte längre har lust att sticka det. Det har gått så långt att jag bara har ett pågående projekt. Åtminstone om jag bortser från kommande design som ligger och skäms i en korg bredvid soffan. Men de är inte pågående så de räknas inte. ETT projekt, liksom! Vem är jag?? Jag har inte varit monogamstickare sen jag gick i skolan. Om ens då.

Eftersom jag gjorde klart min Eun Sweater häromdagen så behöver jag lägga upp något nytt. Den Purpurea sweater jag stickar på just nu är snart för stor för att kunna tjänstgöra som tågpendlarstickning. Så, vad ska jag ge mig på? Jag har tre härvor underbart knallorange garn i sporttjocklek från Humlalyckan. Cirkus 975 meter. Det borde kunna bli en tröja va? Den vore fin utanpå min orangemönstrade sommarklänning. Men vilken tröja ska det bli? Jag har funderat på en Spring Fling, men är osäker på om garnet fungerar och om framförallt om det räcker. Spring Fling stickas i ullgarn, typ Rauma Finull, har jag för mig. Mitt garn är merino med en väldigt snygg twist som lär ge fin maskdefinition.

Eller ska det bli något med inspiration från Laerke Bagger? Just tie knots! Jag har lite roliga garner som nog skulle kunna bli en tröja i nån av hennes tekniker. Boken har jag ju faktiskt, signerad och allt, efter megaworkshopen med henne i början av Februari.  I vanliga fall stickar jag sockar eller vantar i väntan på att ork och inspiration ska infinna sig, men jag råkade visst sticka för många Tånneryd socks så jag har överansträngt vänsterarmen. Det går finemang att sticka med rundstickor, men strumpstickor protesterar armen emot. Och jag som älskar mina strumpstickor.

Tånnerydsockan släpptes ut i det vilda i december och det har poppat upp en hel del stickade Tånneryd på Instagram, och varje gång det händer så blir jag sååå lycklig! Tusen, tusen tack för det varma mottagandet av sockan.

Lite fakta om Tånneryd;

Garn: Jag har stickat i Novita Nalle, Järbo Mellanraggi, Svarta Fåret Strong och med Hillesvåg Fjord. Starka favoriter är Novita Nalle och Hillesvåg Fjord. Nalle är slitstarkt och trevligt, och Fjord är helt underbart att sticka med. Jag hoppas det är slitstarkt också, men det får jag återkomma med när jag använt dem ett tag.
Stickor: 3-3,5 mm ungefär. Det beror lite på garnet. Fjord krävde tunnare stickor för att få rätt stickfasthet.
Mönster: Tånneryd socks, design av mig

0 Comments
Stickat

Om jag bara kunde sluta spjärna emot så förbenat

4 maj, 2023

 

Fossveien

Hur är det med vårkänslorna? Och sticklusten?  Har sommartopparna hoppat på stickorna än?

Om man med vårkänslor menar pollenallergi så kan jag meddela att här i Skåne är den i full blom. Både våren och pollenallergin. Sticklusten finns visserligen, men som jag skrev sist så fastnar jag inte för något som jag vill lägga upp.  Jag har lagt timmar på att slöscrolla Ravelry och leta inspriation på Instagram. Men inget napp.

Jag hade bestämt mig för att mina beige tweedhärvor  från Lisa Linkvarn skulle bli en tunn tröja, inte stickas dubbelt med mohair eller nåt sånt. Närå. Men hur jag än letat så har jag inte hittat precis rätt. För precis rätt måste det vara. Inte nästan rätt, det duger inte alls. Jag har bestämt mig minst lika många gånger som jag ombestämt mig, så att säga.  Men nu tror jag att jag vet vad det ska bli. För garnet har talat.  Inte bokstavligen, förstås, för DET hade varit obehagligt. Men plötsligt vet jag vad garnet vill bli. Det vill bli en Dot Sweater. Tillsammans med mohair. Jodå.  Och mohairrrester har jag en del av, tro´t eller ej, så jag behöver bara komplettera med nåra nystan mohair som passar till tweedgarnet. Och detta har jag ju vetat hela tiden egentligen. Innerst inne. Om jag bara kunde sluta spjärna emot så förbenat när garnet är så tydligt ämnat för ett visst projekt. Tänk så mycket tid jag sluppit lägga på Ravvan och istället kunnat lägga på att sticka. Eller laga mat. Eller städa. Eller rensa rabatter. Nä, jag bara skojade. Men sticka hade jag kunnat göra.

Nu uppstår då problemet med att välja vilka färger prickarna ska ha. I helgen (kanske redan imorgon?) tänker jag ta fram alla mina mohairrester och utgå ifrån dem. Sen behöver jag luska ut vilka garntussar som ska användas som det andra garnet i prickarna. Och förmodligen måste jag provlappa och se om jag ska ha tweedgarnet med naturvit mohair eller om jag ska gå åt det beige hållet lite.

Tro nu för all del inte att jag har haft helt tomt på stickorna. Ingen risk. Mellan stunderna på Ravelry har jag stickat på de sista varven på min Lace & Fade Boxy och stickat ett antal sockar till mitt kommande mönster på en tjockare Röke-socka. Nu är det nästan klart med mönstret. Ska bara korrigera lite i den engelska översättning. Sen kör vi! Visst kan vi sticka tjocksockar på sommaren också? Och just det. Jag tvångsstartade ett projekt till, en sommartop faktiskt. Det går trögt, men än så länge platsar den som tågstickning och då går det så sakteliga framåt.

Tröjan på bilden från i vintras är något helt annat. Här var steget från att jag fick syn på tröjan till att färger var utvalda och maskor upplagda väldigt kort. Det tog nog en halvtimme eller nåt så det var inte mitt livs snabbaste uppläggning, men nästintill. Jag kunde använda garn från stashen helt och hållet,  och det är ju inte så dumt.  På något sätt vill jag ju använda garn i nästan samma takt som jag köper nytt. Det går sådär, men säg inte det till min käre man.  Tröjan var precis så vansinnigt rolig att sticka som jag hoppades. Tänk, både flerfärgsstickning, strukturstickning OCH flätor i samma projekt! Himmelriket nästan.  Jag trodde jag ville göra en med blå nyanser som mönsterfärger, men det ville inte garnet.  När jag grävde i mina lådor med tvåtrådigt ullgarn kom jag hela tiden tillbaka till dessa färgerna. Det var nog ett bra beslut, för jag har använt den en hel del och är supernöjd med färger, passform och allt.

Fakta:

Garn:  Tvåtrådigt ullgarn från Klippans yllefabrik
Stickor:  3 och 4 mm rundstickor
Mönster:  Fossveien genser av Inga Semmingsen

 

0 Comments
Stickat

Slakta stashen?

2 februari, 2022

 

Slaktar ni stashen? Eller följer ni bara podden Mamma stickars hashtag #slaktastashen och dreglar och suktar lite efter allt som läggs ut?  Det gör inte jag. Det är lika bra att var tydlig med en gång. Här slaktas ingen stash. Punkt.

Eller. Jag kanske ska säga så här; jag förstår att det är en riktigt god idé att låta ett oälskat garn flytta vidare till ett nytt hem där det kan bli ett älskat garn. Det är ganska rimlig. Men jag har svårare att greppa är hur ett garn kan vara oälskat. Jag älskar allt mitt garn. Till och med det som kan kallas fulgarn. Jo, jag lovar! Fast kanske jag inte riktigt älskar ett garn i 100% akryl lika mycket som ett underbart garn med en gnutta cashmere eller alpacka, men inte är det oälskat helt och hållet. Det handlar mer om att cashmere och alpacka är mysigare för händerna än akryl.

Jag kan också förstå att man kanske vill låta ett oälskat garn flytta till ett nytt hem för att göra plats för älskat garn som man längtat efter att köpa från t.ex. någon av våra fantastiska handfärgare. Det är jag helt och hållet med på. För glöm inte bort dem i all slaktastashen-iver. De behöver fortfarande sina kunder (=oss) för att kunna överleva. Och utan handfärgare vore sticklivet väldigt mycket tråkigare. Håll med om det!

Frågar du min käre man så tror jag han funderar lite över när jag ska hinna sticka upp allt garn jag har, men det frågar vi inte honom va? Kan vi vara överens om det? För jag skulle faktiskt behöva ligga i som en rem om jag skulle köra slut på mitt lager av tvåtrådigt ullgarn. Jag erkänner det. Men vem vågar risker att bli utan material till nya vantar? Va? Inte jag, iallafall. Och ull är en riktigt bra isolering i huset, samtidigt som det fungerar som pensionssparande. Win-win, liksom.

Trots att det har märkts dåligt här på morslillaylle.se så har jag faktiskt jobbat på ganska bra med att sticka från min stash. Nu när dagsljuset börjar återvända ska jag försöka fotografera lite mer och dela med mig. Något jag KAN dela med mig av redan nu är en tröja jag stickade under 2021 och som jag verkligen älskar. (jaaaa… fotona är från i somras och inte särskilt bra, men det är fasen inte lätt att plåta en svart tröja i solsken) Jag, som brukar säga att jag aldrig vinner något, vann faktiskt garn hos Tant Hulda i augusti 2020. 300 gram av hennes fantastiska ILO-garn i alpacka, vann jag. Ja, jag visste förstås inte då att det var fantastiskt, men jag hade hört talas om det.

Efter mycket funderande valde jag svart garn. Inget färgglatt här, inte. Och av det valde jag att sticka en tröja med en rejäl panel med spetsstickning på ryggen. Varför göra det enkelt för sig. Jag började så smått under hösten 2020 och insåg redan från början att det här måste få ta tid. Minst ett år räknade jag med. Men, redan i maj 2021 var tröja färdig. Och jag älskar den verkligen! ILO-garnet i 100% alpacka beter sig inte som det billiga alpackagarn jag stickat av tidigare. Detta garnet håller formen på ett helt annat sätt, och tröjan är precis lika fin idag som den var när jag blev klar med den. Jag kan inte annat än att rekommendera det varmt. Nej, jag har inte betalt för att säga så. Säger jag något så tycker jag det.

Så, vad stickade jag då? Jo, det blev en Filigree Sweater av Julie knits in Paris. Ett fantastiskt välskrivet mönster, måste jag säga. Spetspanelen var inte att leka med i början, men heller inte så svår att jag inte skulle göra om det. Hmm. Det kanske jag skulle göra. Men i vilken färg då? Det tål att tänkas på. Jag lovade Anna på Tant Hulda att visa upp tröjan när den blev klar, och min plan var att kika in till henne i butiken i Lund. Men det kom en pandemi emellan och jag har inte varit i Lund på över två år nu. Jag kommer så snart världen tillåter. Det lovar jag.

 

Fakta:

Garn: Tant Huldas ILO yarn i 100% alpacka.
Stickor: 3 och 3,75mm rundstickor
Mönster: Filigree Sweater av Julie knits in Paris

 

0 Comments
Mina mönster Stickat

Sommarstickat á la Yllet

13 augusti, 2021

Sanda

Hur har du haft det med stickandet i sommar? Har sommartopparna dansat av stickorna? Jag har haft det så oerhört motigt, och lusten att sticka har lyst med sin frånvaro.

Vid det här laget är jag i och för sig ganska luttrad. Jag vet att sticklusten kommer och går. Så länge kommer tillbaka så är det ok, men jag saknar verkligen att rensa hjärnan från annat jobbigt medan jag fokuserar på maskorna. Vanligtvis kan jag rensa hjärnan genom löprundor också, men där sätter hälsporren käppar i hjulet för närvarande.  Det är väl så livet är. Ibland går det upp och ibland går det ner.

Men tro för all del inte att det är synd om mig på något vis. Jag har inte stickat många maskor i sommar, men jag har gjort andra trevliga saker. Vädret har varit underbart och vi har varit ute på sjön med våra lilla båt, kört bilturer och umgåtts med nära och kära. Och vi har faktiskt firat jul. Japp, du läste rätt. Vi kunde av olika anledningar inte ses och fira jul i december så vi bestämde att vi skulle göra det under sommaren istället. Grannarna undrade säkert över julmusiken och tjoandet vid paketleken, men det bjöd vi på. Julmaten ersattes av grillat och glögg med pepparkakor blev i sommartappning bubbel med snittar.  Roligt hade vi, kan jag lova, och det lutar åt att det blir en ny tradition.

Jag har gjort några tappra försök att kicka igång stickorna. En eftermiddag i juli träffade jag några av mina stickiga vänner för äntligen få umgås och det var supertrevligt. Som jag har saknat det! Jag packade väskan full med garn och annat livsnödvändigt och hoppades att inspirationen mirakulöst skulle infinna sig. Men nej. Nix. Nada. Jag tror det knyter sig kring att det nästan uteslutande pratats om sommarstickningar, kortärmade stickade tröjor och linnen, och jag förstår inte grejen med det. Om jag stickar så är det oftast i ull, och inte sjutton vill jag ha en kortärmad ulltröja. Då blir ju armarna kalla. Och skulle det vara varmt nog för kortärmat så vill inte resten av överkroppen ha ull på sig. Jag HAR faktiskt stickat en kortärmad tröja fast jag har aldrig använt den. Det skäms jag lite för. Men som kompensation får den ha ett helt eget inlägg. Det är den verkligen värd.

För att bryta sticksugsförbannelsen och skapa min egen variant på sommarstickning plockade jag fram ett riktigt somrigt garn. Ett vackert gult och ett fräscht vitt nystan. Lettlopi. Jepp. Jag stickade i Lettlopi. Vantar. Det somrigaste av allt somrigt man kan sticka. Men du vet hur det är. Efter sommaren kommer vintern och då kommer jag att vara glad över mina nya, fina, gula vantar. De blev aningen små, men det hoppas jag att lite blockning ordnar. De var färdiga snabbare än snabbt och sticksuget var fortfarande på semester.

En ensam Leovante, också i Lettlopi, hittades i stickkorgen och jag la upp en kompis till den. Den blev också klar innan jag hann blinka, så nu är de två. Jag tog faktiskt en bild för att visa på skillnaden du får när du sköljer upp och sträcker till (blockar) en flerfärgsstickad vante, men tycker inte riktigt det framgår så bra på fotot. Du får tro mig på mitt ord. Det gör skillnad. Den högra är det som är blockad. Tror jag. Kanske. Jo, men så måste det vara.

leo

Lite fakta på detta, vi börjar med de gula;

Garn: Lettlopi i gult och naturvitt
Stickor: Strumpstickor 3,5 mm
Mönster: Vanten Sanda av Maja Åkerström

Och så tar vi de Leomönstrade;

Garn: Lettlopi i svart och rödbrunt, typ ekorrfärgat.
Stickor: Strumpstickor 3,5 mm
Mönster: Leo,  av Mors lilla ylle.

0 Comments
Stickat

Hej å hå, och hoppsan och förlåt

31 januari, 2021

Filigree

Lite Hej å hå, en stor del Hoppsan och ett litet men ångerfullt Förlåt får det bestämt bli. Så går det nämligen när jag inte har koll på mina pågående projekt

Jag tröttnade som bekant på alla Knitalongs som jag gav mig på innan jul, och fick stället ordentlig fart på stickorna i övrigt. Det blev sån fart på dem att jag vid ett tillfälle satt och beklagade mig över att jag faktiskt inte hade en enda tröja på stickorna och det var naturligtvis katastrof! Inte hade jag några andra stora projekt heller, för den delen. Det var så synd om mig. För, som mina kära stickcafévänner påpekade har jag ju inget garn alls i min stash. Och inga mönster i mitt bibliotek på Ravelry eller i bokhyllan. Inga alls. (ni hör ironin, hoppas jag)

Där satt jag, i min totala förnekelse, och tyckte lite synd om mig. Hade lite småpanik. Och la raskt upp en slipover av garn från stashen, Garnet hade i ärlighetens namn inte legat och mognat så rysligt länge, men ändå. Det fanns hemma, och jag la upp. Slipovern, som heter Plain, har varit på gång ett tag, faktiskt nästan ända sen Elaine gav ut det. Men ni vet, det måste mogna lite här. Garnet behöver berätta vad det vill bli och lite sånt.

Och för att inte riskera att stå utan garn till ett nytt större projekt så beställde jag lite fluff från Garnr. Själva basen till tröjan hade jag redan. Den har bott här ett bra tag, men behövde en fluffig kompis för att kunna bli något riktigt bra. Det är här ett litet Hej å hå kommer in. Paketet virrade bort sig en kort stund. Trots att min app sa att det var levererat så fanns inget garn i min brevlåda. Jag började blänga misstänksamt på grannarna i smyg och funderade på vem av dem som börjat sticka nu under pandemin, och då luskat ut att det var godsaker på väg hem till mig. Allt tålamod jag kunde uppbåda gick åt till att vänta till dagen efter för att se om denne granne tagit sitt förnuft tillfånga och smugit ner paketet i min brevlåda till dagen efter. Nixpix. Inget garn.

Då använde jag min livlina, jag messade en vän. Alla borde ha en vän som jobbar på Posten (jaaaa, jag vet att det inte heter så längre, men jag är väl skitgammal då, för så heter det för mig, alltid) Hon vände nog uppåner på hela postlevererarstället, och skrämde möjligen slag på en och annan tös och påg som jobbar där, men paketet hittade hon. Stickare som hon är så förstod hon hur värdefullt paketet var, och berättade det garanterat för sina kollegor. Troligen kommer de att hantera leveranser som kommer från garnlangare väldigt noggrant framöver. Tusen tack min vän! Hur ska jag kunna återgälda det?

Och hoppsan, plötsligt var en ny tröja på stickorna. Med det äventyrliga fluffgarnet och ett Hostgarn från stashen. Jajjemen. För det håller ju inte att bara ha en slipover på gång. (och en och annan cowl, och nån vante, och någon socka, och kanske ett par ugglor)

Det var då jag kom på det! Och skämdes gjorde jag något så förfärligt! För man får inte ljuga, och man får verkligen inte glömma bort såna här underbarheter. Under hela den här tiden så har jag visst haft en tröja på gång. En alldeles underbar utmaning till tröja i mitt fina Ilogarn som jag vann hos Tant Hulda ifjol. Så förlåt för att jag for med osanning, och förlåt för att jag glömde ett så fint projekt. Det var verkligen inte meningen. Jag tror att anledningen till glömskan var att jag visste med 99% säkerhet att stickfastheten var helt off, trots provlapp. (nyttan av en provlapp faller när jag plötsligt stickar lösare på det riktigare projektet än på provlappen) Hursomhelst så repade jag upp ända ned till mudden och började om, och nu stämmer stickfastheten. Utmaningströjan är en Filigree sweater av Julie knits in Paris. Den är verkligen inte omöjligt svår, men det ÄR lite klurig spets och jag stickar den i svart garn. Japp. Svart. Spetsstickning. Jodå. När huvudet är dumt får tålamodet lida. Så jag stickar några varv i taget när hjärnan är pigg. Sen får det vila till nästa dag, och det gör absolut ingenting. Tröjan får ta tid. Det är den värd, speciellt nu när den glömdes bort en stund. Förlåt, tröjan.

Det mesta av faktan finns faktiskt i texten denna gången, men för säkerhets skull så kommer den här igen.

Garn: Iloyarn från Tant Hulda
Stickor: 4,5 mm rundstickor från Hiya Hiya
Mönster: Filigree sweater av Julie knits in Paris

0 Comments
Stickat

Ett ylle och hennes julstickningar

16 december, 2020

KAL

En jul-knitalong (KAL), vad kul! Eller två? Ännu roligare! Eller?

Jag borde veta bättre vid det här laget. Det borde jag verkligen. Men jag var så himla sugen på att sticka en Gnome (en Nisse). Och julvante. Vem vill inte sticka det? Och då hade jag ändå inte gått igång på Järbos julKAL än. Ja, jisses.

Huvudstupa ner i garnlagret dök jag. Två gånger. För visst skulle jag vara med och sticka en Gnome! Heter det något så gulligt som  Gnutmeg så är det självklart att jag vill sticka det. Och så aviserade Eli, Skeindeer Knits, att hon skulle ha en julvante i år trots allt. Hennes tidigare julvantar har varit superfina, så visst skulle jag vara med.

Ja, ni ser ju. Det gick ju sådär. Det ni ser på bilden är ett tomteskägg, en luva och en randig korv. Oklart vad korven skulle bli. Man skulle visst sticka en korv till med samma oklara användningsområde, men där tappade jag det. Intresset, alltså. Inte humöret. Och så ser ni en påbörjad vante. Det ni inte ser är att detta är fjärde vantförsöket. Hur jag än gjort med olika färgkombinationer så har jag inte blivit nöjd. Första försöket blev dessutom i storlek till en femåring ungefär, och lite större tassar än så har jag. Så jag stoppade ner det i en påse och där har det fått ligga och skämmas sen dess. Det kommer det att få göra tills jag ser hur de färdiga produkterna ska se ut, sen ska jag ta ställning till om jag vill göra dem klara eller om jag repar upp dem.

För vet ni. Det är inte meningen att något så i grunden roligt som en julstickning ska bli ett jobbigt och stressande måste. Så det så! Så istället för att låtsas om att KAL-erna existerade så la jag ner hela min själ (och förmodligen halva grannens) på att sticka färdigt de två tröjorna jag hade på stickorna. Följden blev att jag nu sitter här utan tröjor på stickorna, och med två förträngda julstickningar i en påse bredvid soffan. Jepp. Så har jag det. Men två färdiga tröjor har jag. Åtminstone så snart jag fäst trådarna på den senaste.

Att jag inte trivs med att vara med i en KAL vet jag sedan tidigare. Det jag däremot inte vet är varför jag envisas med att hoppa på såna med ojämna mellanrum ändå. Jag begriper det verkligen inte. Iden med att sticka något samtidigt och tillsammans är både rolig och härlig. Man peppar förhoppningsvis av varandra och kan hjälpas åt om någon kör fast. Men så blir det inte för mig. Det blir ett stressmoment när ledtrådarna dyker upp fortare än jag ids sticka dem, och eftersom jag inte vet hur den färdiga saken ska se ut så kan jag omöjligt välja ut vilka färger jag ska använda. Det går bara inte! Men jag hjälper gärna till om jag kan. (även om det är svårt att hjälpa till när en inte ligger i fas med ledtrådarna)

Strunt samma. Jag unnar er alla lyckan med att delta i de Knitalonger som dyker upp, men låt mig sitta här under min korkek och sticka på det jag har lust med istället. Jag kommer med all säkerhet att bli lite lätt avundsjuk på alla söta Gnutmegsar och Julvantar som blir klara en efter en, men det kan jag ta. Bara jag får sitta här under korkeken och lukta på pepparkakorna och glöggen, och sticka på vad jag känner för. Kan vi vara överens om det?

Hur känner ni inför detta?

Förresten, minns ni i början av året när jag gjorde mig en egen Make 9? Nä, trodde inte det. Det gör knappt jag heller. Men, det skulle vara lite kul att se vad det blev av det hela. Har jag lyckats fylla i alla rutorna? Någon alls? Jag får kanske ta mig i kragen och kika lite på det. Hur tror ni det gått?

Om någon känner sig sugen på att sticka randiga korvar eller för all del en julvante så kommer här lite fakta om mina djupt sovande projekt;

Till båda projekten har diverse stashgarn av Rauma Finull, Kampes tvåtrådiga och garn från Klippans yllefabrik används, och till båda projekten har strumpstickor i storlek kring 2,25-2,75mm använts.
Mönstren hittar du här;

ADVENTure Gnome (Gnutmeg)

Midwintdeer

Nu ska jag fortsätta ignorera dem och istället lägga upp till nåt nytt. Något i Merino-silkegarn från Lisa Linkvarn tillsammans med en tråd alpacagarn från Host. Gråsvart. Inget färglatt här inte.
Och imorgon ska jag köpa mig två härvor av Järbos Svensk Ull och sticka ett par vantar till av mitt kommande mönster som troligen kommer att heta Leo efter en tam ödla vi hade för några år sen. Ja, så får det bli. För det är jag värd.

0 Comments
Stickat

Om att göra en groda eller två

1 juli, 2020

Susurrus

När du läser det här så är detta upprepat, åtminstone till största delen, men känn dig inte ledsen för det. För varför skulle du det? Det är ju jag som ska sticka om det och jag är inte ledsen.

Jag känner ofta att det jag visar upp här ska vara färdigt, fint och bra på alla sätt och vis, men varför då? Så ser ju inte livet ut. Inte det riktiga livet och inte sticklivet. Ändå är det mestadels precis det vi visar upp på sociala medier och faktiskt ganska ofta i det riktiga livet. När en kollega för ett tag sen kommenterade att ”det är skönt att se att du också gör fel” så började jag tänka. Är det så andra ser på mig? Själv ser jag det mer tvärtom. Jag gör grodor och tavlor i massor men andra gör sällan fel eller slarvar. Så! Här ser ni en groda, och jag lovar att visa fler såna.

Varför ska jag då repa upp detta oket? Jo, det är nämligen så att det blir på tok för stort! Jag stickade en provlapp, precis som jag ska, och stickfastheten stämde. Dock tvättade jag den aldrig utan bara stickade en bit och mätte med min Maskemåler. Stickfastheten skulle vara 23,5 maskor per 10 cm (ganska udda stickfasthet tycker jag nog) och min var precis under 24 så jag räknade det som ok.

Sen börjar jag sticka på tröjan och mäter stickfastheten igen i första slätstickningspartiet. Det stämmer fortfarande. Så jag stickar på och njuter, för njutgarn är det. Himmel och plättar sånt njutgarn detta är. Efterhand som oket växte fram så växte även den där konstiga känslan i magen. Ni vet den där som känns när man innerst inne vet att något är fel? Den ja. Flera gånger höll jag oket mot min kropp och tänkte att blir det där inte lite väl stort? Och varje gång slog jag bort det och försökte övertyga mig själv om att ”det ordnar sig när jag delar av för ärmarna”

Det gjorde det inte, kan jag berätta. Jag delade av för ärmarna häromkvällen och stickade en bit på kroppen för att lättare kunna prova. Och igår kväll provade jag. Det är knappt jag vill gå in på detaljer, men nu skulle jag ju visa upp en groda så here we go. På själva oket har jag i runda slängar ett par decimeter tyg för mycket. På varje sida. Det ni! Inte illa av mig att lyckas ignorera den magkänslan. Starkt jobbat!

Under resans gång har jag lyckats ändra min stickfasthet från 23,5 maskor per 10 cm till 20 knappt! Jag vet inte ens vad jag ska skylla på. Värmen, kanske? Eller har jag kanske inbillat mig att garnet är ömtåligt (det är det inte) och därför hållit lösare i det?  Jag vet verkligen inte. Det är bara att skratta åt eländet och tänka att nu räcker ju det här underbara garnet ännu längre.

Denna kvällen ska jag tillbringa med att repa upp det mesta av oket. Jag behåller nog den första slätstickade randen efter halsmudden för där stämde masktätheten fortfarande. Sen ska jag ge mig på det igen. Kanske går jag ner ett kvartsnummer i stickor också, fast då blir väl allt för litet kan jag tro. I så fall lovar jag att visa upp det också. Jag ska använda en av mina nya fina kartmarkörer från Anna på Kartfabriken har jag tänkt. Allt blir lite roligare med fina saker och bra verktyg, eller hur?

Fakta om en blivande tröjan får ni väl ha.

Stickor:  3,75 mm Hiya Hiya sharp rundsticka
Garn: Njutgarnet kommer från Beatrice på Knitritious yarns. De slätstickade ränderna är hennes MoSi, en silkmohair som är så underbart mjuk och fin. De spetsstickade ränderna är hennes AlSiCa, en blandning med Alpaca, Silke och Cashmere och en liten aning silverglitter. Bara lite så att man precis anar det. Eftersom jag ville ha en naturvit tröja så köpte jag det ofärgat, men jag har sett båda garnerna färgade och de är så vackra.
Mönster: Tröjan Susurrus av Joji Locatelli. Den finns i vårnumret av Pompom magazine.

2 Comments
Stickat

Och sockgalenskapen brer ut sig…

13 april, 2020

Jag vet inte vad det är som händer med mig, jag börjar tro att jag bara kan sticka små saker. Sockar framförallt, för det tycks vara det enda som kommer av stickorna nuförtiden.

Möjligen kan det bero på allt roligt sockgarn som jag har i mina gömmor eller, mest troligt, på att jag inte kan hålla tankarna stilla på en och samma sak tillräckligt länge för att bestämma mig för vad annat jag ska sticka. Mannen min påpekade till och med att jag bara stickar små grejer nu, och undrade om det inte var dags att börja på ett större projekt. Precis så sa han. Så det har gått långt, det här. Det förstår ni nog.

Men, inte är detta så farligt, tänker ni kanske. Ha! Tro för all del inte att dessa två paren är de enda. Nädå. En ensam socka från en mysteriestickning har jag (som blev för liten och behöver göras om) och två par på stickorna. Ett par randiga i garn jag färgat själv och ett par enfärgade i, hmmm, garn jag färgat själv. Ja. Det där ser lite ego ut nu när jag ser det i skrift, men faktum är att det vackra garnet jag köpt från proffsfärgare är alldeles för fint för min röriga hjärna just nu. Just det, jag har en ensam socka i vackert handfärgat mohairsockgarn också. Det garnet har jag inte färgat själv. Så vackra saker kan jag inte få till.

Tur i oturen, nu när sockgalenskapen slagit till, är att jag köpte mig ett exemplar av 52 Weeks of Socks från Garnr. Och milda makaroner så fantastisk bok! Jag bläddrar och bläddrar och har försökt att bestämma mig för vilka jag ska börja med. Varje gång jag tittar i den så hittar jag en ny favorit som jag bara måste göra. Så, hur löste min röriga hjärna det här dilemmat då? Inte alls. Nope. Den klarade inte av att ta några som helst beslut. Det enda raka var att börja med första mönstret i boken, och det tror jag inte jag har varit ensam om. Bild på de sockarna kommer senare när jag vet om garnet räcker till ett par. En och en halv socka är inte så användbart. Dessutom blev den färdiga ensamma sockan för stor för mig så jag får hitta en ny ägare till dem om det blir ett par, alternativt hitta någon med en och en halv fot.

Sockarna på bilden ovan är inte ensamma. Det finns två av varje sort, det lovar jag.

De randiga är ganska mycket större än jag normalt stickar, ungefär storlek 42, och är stickade i Novitas 7 bröder. Deras randiga garn brukar vara ganska välkomponerat. Jämna fina ränder och väl valda färger. Till häl, tå och mudd har jag kompletterat med en enfärgad mörkgrå.

De tvåfärgade är helt och hållet i min storlek. Jag la upp dem på väg till Kap Verde i januari för att ha något att sticka på flyget. Sen fortsatte jag med dem när jag kommit hem igen. Perfekt stickning för pendlingen till och från jobbet. De är stickade i två fina handfärgade garner. Det bruna är ett garn från Fru Valborg som jag köpte på Stickfest i Väst förra året, och det turkosblågröna är handfärgat av Beatrice på Knitritous yarns till en teststickning jag gjorde åt henne. Färgen finns inte i hennes vanliga sortiment utan är en specialfärgning till just det tillfället. Helt underbar färg. Och garn, förstås.

Det finns fler detaljer om båda paren på min Ravelrysida ifall du vill läsa mer om dem.

Till nästa gång hoppas jag att jag lyckats få hjärnan att samarbeta så att jag har något annat än sockar att visa för er.

Ta hand om er!

0 Comments
Stickat

Make 9 på mitt sätt

1 februari, 2020

make9

I år blir det en ”Make 9” för mig också, men lite annorlunda än de flesta andra.

Ni som följer mig på Instagram och Facebook har kanske redan sett denna bilden, men jag känner att jag vill utveckla mina tankar kring detta fenomen lite till. De senaste åren har många, framförallt på Instagram, gjort en s.k. ”Make 9” i början av året. Det handlar i regel om nio projekt man vill göra under året som kommer. Och i slutet av varje år konstaterar de flesta att de gjort väldigt lite av det de tänkte sig från början.

För mig måste skapande komma från lust, inte från en lista jag tagit fram vid en viss tidpunkt. I Mors lilla ylles begynnelse hade jag en lista över ”vill-göra”, men den dog ut ganska snabbt. Det jag vill göra förändras oavbrutet och jag är glad att jag (för det mesta) lyckas göra klart något innan det förflyttats från ”vill-göra” till ”vill-aldrig-i-livet-göra”.

Så. Jag har spånat lite på vad som skulle funka för mig. Någon slags mål ska jag kanske ha? En kväll knåpade jag ihop den här varianten. Min egen version av ”Make 9” och jag tror att jag kan tänkas kunna bocka av ganska många av dem. Jag menar, de är ju ganska flexibla, eller hur? Sticka nåt kul, t.ex. Det är ju nästan alltid kul att sticka, så den borde bli tämligen lätt att bocka av den. Faktum är att jag håller på med en tröja som kan falla in under den beteckningen.

Sticka från stash är oundvikligt, med tanken på storleken på mitt garnlager. (stash är alltså det garn du redan äger) Samma tröja skulle rent hypotetiskt kunna användas även till en sån är ruta då det är rester från min Zweig och en av mina Cumulus-tröjor.

Köpa garn är oundvikligt. Jag känner mig själv, och både Stickfest i Väst och Yarnfest Stockholm är inplanerat så tillfälle lär komma.

Sticka nåt jag vill gör jag faktiskt nästan alltid, så rutan kan tyckas onödig. Men jag ville ha den med som en påminnelse att stickandet verkligen ska drivas av vad jag har lust att göra och inte vad alla andra gör, eller vad jag tror att jag borde göra.

Färga garn har jag i och för sig redan gjort i år, men det var innan jag skapade min ”Make 9” så det räknas inte. Nu är det inget probem alls, för jag har både garn och färger kvar. Mer än tillräckligt. Så mer garnfärgande blir det.

Sticka till nån annan (eller mig själv) . Här har jag verkligen garderat mig. Jag har absolut för avsikt att sticka något till någon annan i min närhet. Någon som är stickvärdig. Men om jag nu inte skulle ha lust till det så kan jag alltid använda mig av helgarderingen och sticka till mig själv. Visst var jag lite smart där?

Jag skulle kunna fylla fler rutor med saker jag skulle vilja göra i år. Jag kommer t.ex. att teststicka åt någon. Det är redan bestämt. Jag hoppas att 2020 är året då jag steekar för första gången, alltså klipper upp en kofta som jag stickat runt. För tro det eller ej, jag har aldrig testat det. Jag planerar också att släppa något mönster till. Det är hög tid att jag tar mig i kragen och plitar ner det sista på de idéer jag har. Jag hoppas också få tummarna loss och sy lite. Tyg finns och maskin finns. Det ska bara till lite lust där. Tror jag. Eller så finns lusten, men tiden saknas. Eller platsen. Äh, jag vet inte.

Vi får väl se om jag återkommer i december och konstaterar att jag trots allt inte kunnat kryssa över många av rutorna. Det får framtiden utvisa.

Hur ser du på ”Make 9”? Har du gjort någon? Hur har det gått?

 

0 Comments