Stickat

Slakta stashen?

2 februari, 2022

 

Slaktar ni stashen? Eller följer ni bara podden Mamma stickars hashtag #slaktastashen och dreglar och suktar lite efter allt som läggs ut?  Det gör inte jag. Det är lika bra att var tydlig med en gång. Här slaktas ingen stash. Punkt.

Eller. Jag kanske ska säga så här; jag förstår att det är en riktigt god idé att låta ett oälskat garn flytta vidare till ett nytt hem där det kan bli ett älskat garn. Det är ganska rimlig. Men jag har svårare att greppa är hur ett garn kan vara oälskat. Jag älskar allt mitt garn. Till och med det som kan kallas fulgarn. Jo, jag lovar! Fast kanske jag inte riktigt älskar ett garn i 100% akryl lika mycket som ett underbart garn med en gnutta cashmere eller alpacka, men inte är det oälskat helt och hållet. Det handlar mer om att cashmere och alpacka är mysigare för händerna än akryl.

Jag kan också förstå att man kanske vill låta ett oälskat garn flytta till ett nytt hem för att göra plats för älskat garn som man längtat efter att köpa från t.ex. någon av våra fantastiska handfärgare. Det är jag helt och hållet med på. För glöm inte bort dem i all slaktastashen-iver. De behöver fortfarande sina kunder (=oss) för att kunna överleva. Och utan handfärgare vore sticklivet väldigt mycket tråkigare. Håll med om det!

Frågar du min käre man så tror jag han funderar lite över när jag ska hinna sticka upp allt garn jag har, men det frågar vi inte honom va? Kan vi vara överens om det? För jag skulle faktiskt behöva ligga i som en rem om jag skulle köra slut på mitt lager av tvåtrådigt ullgarn. Jag erkänner det. Men vem vågar risker att bli utan material till nya vantar? Va? Inte jag, iallafall. Och ull är en riktigt bra isolering i huset, samtidigt som det fungerar som pensionssparande. Win-win, liksom.

Trots att det har märkts dåligt här på morslillaylle.se så har jag faktiskt jobbat på ganska bra med att sticka från min stash. Nu när dagsljuset börjar återvända ska jag försöka fotografera lite mer och dela med mig. Något jag KAN dela med mig av redan nu är en tröja jag stickade under 2021 och som jag verkligen älskar. (jaaaa… fotona är från i somras och inte särskilt bra, men det är fasen inte lätt att plåta en svart tröja i solsken) Jag, som brukar säga att jag aldrig vinner något, vann faktiskt garn hos Tant Hulda i augusti 2020. 300 gram av hennes fantastiska ILO-garn i alpacka, vann jag. Ja, jag visste förstås inte då att det var fantastiskt, men jag hade hört talas om det.

Efter mycket funderande valde jag svart garn. Inget färgglatt här, inte. Och av det valde jag att sticka en tröja med en rejäl panel med spetsstickning på ryggen. Varför göra det enkelt för sig. Jag började så smått under hösten 2020 och insåg redan från början att det här måste få ta tid. Minst ett år räknade jag med. Men, redan i maj 2021 var tröja färdig. Och jag älskar den verkligen! ILO-garnet i 100% alpacka beter sig inte som det billiga alpackagarn jag stickat av tidigare. Detta garnet håller formen på ett helt annat sätt, och tröjan är precis lika fin idag som den var när jag blev klar med den. Jag kan inte annat än att rekommendera det varmt. Nej, jag har inte betalt för att säga så. Säger jag något så tycker jag det.

Så, vad stickade jag då? Jo, det blev en Filigree Sweater av Julie knits in Paris. Ett fantastiskt välskrivet mönster, måste jag säga. Spetspanelen var inte att leka med i början, men heller inte så svår att jag inte skulle göra om det. Hmm. Det kanske jag skulle göra. Men i vilken färg då? Det tål att tänkas på. Jag lovade Anna på Tant Hulda att visa upp tröjan när den blev klar, och min plan var att kika in till henne i butiken i Lund. Men det kom en pandemi emellan och jag har inte varit i Lund på över två år nu. Jag kommer så snart världen tillåter. Det lovar jag.

 

Fakta:

Garn: Tant Huldas ILO yarn i 100% alpacka.
Stickor: 3 och 3,75mm rundstickor
Mönster: Filigree Sweater av Julie knits in Paris

 

Detta är kanske också något för dig

Inga kommentarer

Lämna en kommentar