Du har säkert hört uttrycket ”man ångrar aldrig en upprepning”. Jag tror det myntades av tjejjerna i podden Stickkontakt, men jag kan ha fel. Det händer att jag har det. Fel, alltså. Och tjejjerna i Stickkontakt har nog ganska rätt i att man inte ångrar en upprepning. Nån gång kan det väl hända att jag ångrat en upprepning när jag efter att ha repat upp och stickat om insåg att jag gjort rätt redan från början, men det är väl sånt en får räkna med.
Just upprepningar har jag övat på den senaste månaden eller så, och ingen av dem har jag ångrat. Än. Följer du mig på Instagram så har du fått ta del av detta redan, men vi tar väl det här också. Jag menar, ingen har väl farit illa av att läsa om andras klanterier? Hur gärna jag än vill påstå att det alls inte var mitt fel att det behövde repas upp så får jag kanske erkänna att det nog ändå är så det ligger till. För det var inte på grund av några fel i mönstren (japp, det berör mer än ett projekt….) utan snarare skit bakom stickorna. Läser jag bara valda delar av ett mönster så är det lätt hänt att något missas.
Vi kan väl börja med min Oldschool Sweater som du ser på bilden här ovanför. Jag ääääälskar den tröjan, och jag äääääälskar färgen. Hyfsat otippat att jag skulle falla för en beige färg, men denna är ren perfektion. Färgmässigt, alltså. Och designmässigt. Inte så att det saknas felstickningar i den här. Nädå. Men, troligen kan du inte se dem. Här handlar det om att jag hade stickat klart kroppen och skulle ta mig an en av ärmarna. Ärmar är rent historiskt något som jag inte gillar att sticka, men eftersom jag är begåvad med två armar så brukar det vara önskvärt att mina tröjor har två ärmar. Det är bara att bryta ihop och komma igen, med andra ord. Här kommer faktiskt ett annat uttryck in. Du har säkert inte missat uttrycket Sleeve Island, Ärm-ön. Det är inget resmål jag normalt uppmanar folk att resa till, men på den här tröjan var ärmarna en fröjd att sticka. Det gick oerhört fort och var roligt hela vägen. Ja. Tills jag upptäckte att jag inte läst alla meningarna i mönstret. Man skulle visst minska lite här och där på ärmarna. Jepp. Det hade jag inte gjort. Så jag repade en liten bit, inte hela vägen, för jag bestämde mig för att jag ville ha ärmarna lite vidare än mönstret beskriver. Inte en ångrad upprepning, alltså, men jag körde lite konstnärlig frihet för att inte behöva repa hela vägen.
Ärmproblem hade jag även på min citronfjärilsgula Cumulus Blouse. Jajjemen. Här hade vår kära Petite Knits använt sig av samma sätt att skriva mönster som Detstoragarnföretagetviintenämnervidnamn gör. Ni vet SAMTIDIGT SOM. Det är ett jäddrans ofog, om du frågar mig, för inte läser jag så långt. Följden blev att jag stickat nästan en hel ärm när jag insåg att den var bra mycket vidare än någon av mina andra Cumulusar. Det var bara att repa upp ärmeländet nästan hela vägen. Gör om – Gör rätt. Jag kunde valt att hävda lite konstnärlig frihet även här och kört ballongärmar, men då hade nog inte garnet räckt. En magtröja i mohair är jag inte intresserad av. Inte en magtröja över huvudtaget om jag tänker efter. Inte heller denna upprepningen ångrar jag alltså. Nu är besöket på Sleeve Island över på den tröjan och jag matar på de sista centrimetrarna av kroppen. Sen är det bara avmaskning kvar. Yay!
Fler upprepningar? Jammemen! Som jag berättat tidigare så fick jag för mig att sticka en, för mig, hyfsat avancerad spetsstickad tröja i svart(!) garn. Jodå… och efter ett första försök insåg jag att den blev stor som ett tält. Jag hade gjort provlapp som stämde, men något hände med stickfastheten ändå. Så jag repade upp och började om. Detta var i vintras när vi knappt hade något dagsljus. Andra gången blev det bättre. Jag stickade på tröjan de stunder det var någorlunda dagsljus och jag var klar i hjärnan. Ni förstår nog hur svårt det var att hitta nån stund där båda dessa inträffade samtidigt under vinterhalvåret. På senaste tiden har det gått lättare efter hand som antalet timmar med dagsljus ökat. Det gick riktigt bra till och med. Tills jag upptäckte att jag bara läst delar av instruktionen som rör minskningarna vid V-ringningen. Det skulle bli tvungen att repa. 8 varv med ca 300 maskor på vardera. I spetsstickning och svart garn. Men inte den dagen. Försiktigt la jag ifrån mig stickorna så att inga fler olyckor skulle hända den kvällen, och på morgonen efter så tog jag itu med repandet. Det tog sin tid, men gick utan större missöden. Och inte heller denna upprepningen ångrar jag.
Nu är kroppen färdig och jag är på, japp du gissar rätt, Sleeve Island. Hurra! Och än har jag inte läst fel. (fattas bara annat, jag har bara stickat tre varv på första ärmen så det har inte funnits utrymme för så många fel)
Vad blir slutsatsen av detta?
- Uttrycket ”man ångrar aldrig en upprepning” stämmer oftast.
- Sleeve Island är inte en så otäck plats att vara på. Oftast.
Fakta om tröjan på bilden:
Garn: En tråd Holst Noble i färgen Pale Oak tillsammans med en tråd Rauma Plum i färgen Ljus beige.
Stickor: 4 mm rundstickor till kropp och ärmar, och 3.5 och 3.0 mm till resåren.
Mönster: Old School av Vera Välimäki.
No Comments