Nytt år, hörrni! Nu har vi sagt hejdå till 2025 och hej och välkommen till 2026.
I natt tog vi farväl av år 2025, med lite dubbla känslor för min del. 2025 var på många sätt ett riktigt skitår! Och samtidigt på så många andra sätt ett helt fantastiskt år.
På minussidan har vi en arbetsbelastning som varit skyhögt över vad som är rimligt. Så till den grad att näsan näääästan skrapat i den berömda väggen. Vi har också en värld som är hårdare och kallare än jag upplevt på bra länge. På plussidan har vi två underbara barnbarn som kom till världen i början av året, vi har resten av familjen och fina vänner. Här hittar vi också härliga resor, utflykter och andra upplevelser. Men nu är det ett nytt år, med nya glädjeämnen och utmaningar. Från imorgon här jag halvny på jobbet. Det känns bra. Spännande och lite läskigt, men bra.
Vad händer då i min stickvärld?
Jag varvar att sticka på makens gula tröja med att sticka restgarnssockor. Som synes. Sockarna, som var påbörjade när förra inlägget skrevs, är nu klara. Jag utmanade mig själv en del genom att låta ränderna vara lite olika breda, och med att färgerna faktiskt inte måste matcha varandra. Det var tillräckligt stor utmaning, tyckte jag. Nån ordning får det väl vara. Och resultatet blev över förväntan! Det är paret längst till vänster på fotot ovan.
Men så hörde en vän av sig och önskade knasrandiga icke-matchande sockar till två av sina barnbarn. Familjen ifråga rockar visst sockorna jämt. Vem är jag att säga nej till en sån förfrågan? Ett par till en 6-månaders baby och ett par till treåriga storasyster. Jag slängde alla kontrollbehov åt sidan och bara stickade, och japp, de blev helt galna. Precis som önskat. Så nu har jag provat det och återgår nog till att sticka galet, men två likadana sockor.
Sockarna längst till höger i fotot är också restgarnssockor. Det är lite svårt att tro! Men jag har varvat två garner genom hela sockarna, förutom hälarna. De sockarna ska yngsta barnbarnet ha. Jag var helt säker på att jag stickat sockar till henne i vinter, men det var visst vantar säger hennes mamma. Det är en viss skillnad, förstås. Jag har även utlovat ett par tjockare sockar till henne, och ett par till äldsta barnbarnet. Garnet som ska användas till dem är rester från julstrumpestickningen, så man kan hävda att även det är restgarnsstickning.
Varför jag fastnat så hårt i restgarnsburken vet jag faktiskt inte, men det känns bra när små tussar på några få gram blir använda till sista centimetern. Jag har under vägen insett att jag behöver definiera vad jag vill räkna som restgarn, och då ska hamna i burken, och vad som förvisso är rester men i så stor mängd att det snarare är tillräckligt för t.ex. ett par flerfärgsstickade sockar. Ska gränsen gå vid 10 gram? 20? Eller ännu lägre? Högre? Jag har ingen aning. Än. Men visst är det kontroll-tanten som kikar fram. Man är som man är.
Jag har nån fundering på att lägga in ett restgarnsprojekt på Ravelry varje månad, och där inkludera alla restgarnsgrejer jag färdigställt under just den månaden. Kanske ange total vikt per projekt, för att ha lite koll på hur mycket jag lyckas göra av med. Japp. Kontroll-tanten kikar fram här också.
Nån vidare fakta har jag inte att bidra med denna gången heller. De två sockpar som ser ut som vanliga sockar är precis det. Resår med 2 aviga och 2 räta, och hällapp med kil. De två par som ser lite korvigare ut kallas tågsockor. De lär sitta finfint på bebisar, men än har vi inte testat det så jag vet inte om det stämmer. Mönster till dem hittar man lite här och var på internätet.
