Vantar och mössa till frusen syster

Jag är så lyckligt lottad! Jag har begåvats med den mest stickvärdiga familj en stickare kan önska sig! Och då pratar jag inte bara om den närmaste familjen, de som bor under samma tak.

I ärlighetens namn har inte mannen min bett om så många stickade prylar, men ett par raggsockar och en mössa har det blivit. Och, det viktigaste av allt, ett par Tingsrydsvantar. Han håller på Tingsryd, TAIF, i hockey och jag har satt ihop ett vantmönster laget till ära. Och det märkligaste av allt är att det går bra för Tingsryd när jag stickar på ett par, men mindre bra (ja riktigt dåligt) när jag inte gör det. Någon slags magi måste vara inblandad. Håller ni koll på hockey lite så förstår ni att jag inte stickat så mycket i början av säsongen i år, men vid förra matchen stickade jag så fingrarna nästan domnade.

Utöver det har jag några systrar, syskonbarn, mamma, svärdotter, svägerska och lite vänner som är väldigt stickvärdiga. Ni som stickar vet att det bara är de riktigt stickvärdiga som själva kan bestämma (inom rimliga gränser) vad de vill ha för något. Ibland iallafall. Emellanåt kan det hända att jag inte är sugen på att sticka det de hintar mig om och då blir det inget. Åtminstone inte just då. Det kan hända att det bara behöver marinera lite i min hjärna först.

Ganska nyligen hintade allrakärastesyster mig om att hon behöver ett par nya vantar och en mössa. Hon hade absolut ingenting som passade till hennes nya jacka, stackarn. Jag satte Maja Karlssons vackra nya bok,  35 vantar, i händerna på henne och hon fick nästan bestämma själv. Nästan. Lite fick jag styra upp det hela så att vi kunde passa ihop dem med garn till en mössa också. Ska man ha en mössa så ska den helst inte killa för mycket i pannan, tänker jag.

Nå, hon föll för vanten Allmoge som i boken är stickade i Lettlopi. Det är ett fantastiskt garn, men jag tror inte hon skulle använda en mössa i det garnet. Det är lite väl killigt. Som tur var hade jag spanat in ett annat garn som borde funka, och som av en händelse skulle jag till just den butiken någon dag senare. Tänka sig. Valet föll på ett grönt, oerhört mjukt, tweedgarn i Lamaull till mössa och vantar. Och som kontrastfärger naturfärgat och rött utan tweedpluppar. Det senapsgula fick bli tvåtrådigt ullgarn som jag stickade dubbelt. Det kändes lite onödigt att köpa ett helt nystan för de få grammen som skulle gå åt till plupparna mitt i blommorna.

Mössan är en favorit i repris, Antler hat. Detta är tredje exemplaret av den mössan och säkerligen inte den sista. Jag har själv en i merinoull, men denna är faktiskt ännu finare. Tror ni hon märker om jag byter? Och behåller denna själv? Nä, så kan jag inte göra. Det vore inte snällt. Dessutom har det varit väldigt kallt även här nere de senaste dagarna. Det snöade till och med igår. Jag får nog vara så snäll och fästa sista tråden så att hon kan hämta mössan och vantarna. Jag vill ju inte att hon ska frysa.

Mer då? Jodå, jag har stickat på annat också, men det är liksom lite hemligt. Jag håller på med en teststickning åt Eli i podcasten Skeindeer knits, men eftersom den är superhemlig får ni ge er till tåls lite till. Snart publiceras mönstret. Tror jag.

Fakta om mössan och vantarna ovan;

Mössan:
Garn: CamaRose Lama-tweed. Garnet är supermjukt och väldigt trevligt att sticka i.
Stickor: 4,5 mm rundsticka, Hiya Hiya sharp
Mönster: Antler hat av Tincan knits. Mönstret är gratis på Ravelry! Gratis, alltså! Och superbra.

Vantarna:
Garn: CamaRose Lama-tweed, Lamauld 1/2 samt lite tvåtrådigt ullgarn. Lamaulden är inte riktigt lika mjuk som Lama-tweed, men det gör absolut ingenting i vantarna.
Stickor: 5 mm strumpstickor
Mönster: Vanten Allmoge från Maja Karlssons fantastiska bok 35 vantar.